17 år och redan bäst i världen. Filip Forsberg har efter ett dygn hemma i Leksand fullt upp med att smälta det omskrivna JVM-äventyret i Kanada.
– Det var så otroligt stort så ibland undrar man om det verkligen har hänt, säger forwardstalangen från Östervåla.

Men det har hänt. Natten till fredag, svensk tid, besegrade juniorkronorna den regerande världsmästaren Ryssland med 1–0 och spelade därmed hem det första JVM-guldet till Sverige på 30 år.
– När det blev klart förstod man inte riktigt vad som hände, nu är man bara jätteglad för att man har fått vara med om det här, säger Filip som tillsammans med resten av laget hade siktet inställt på guldmedaljen redan från start.
– Vi har hela tiden haft som mål att bli världens bästa lag, och vi visste att vi hade potential att bli det också, säger Filip.

Det var lite som att ni sparade det bästa till sist?
– Ja, vi spelade bättre och bättre för varje match. Gruppfinalen mot Ryssland var riktigt bra och semifinalen mot Finland ännu bättre och i finalen... ja, då var vi bra.
Semifinalen mot Finland avgjordes efter straffar, där Filip Forsberg fick chansen att lägga en av dessa.
– Jag tänkte inte så mycket innan straffen, jag hade ju inget att förlora. Hade jag satt den hade vi vunnit och hade jag missat, som jag gjorde, skulle vi ju ändå ha chansen.

Du är inte den som tackar nej till att lägga en straff?
– Nej absolut inte, jag ser det som en ära att få chansen.
I finalen mot Ryssland blev det dock inget spel för Filip Forsberg.

Hur var det att följa finalen från sidan?
– Jo det var rejält nervöst på bänken kan jag säga. När jag såg att han (Mika Zibanejad) fick läget reste jag mig upp för att se, och sen fattade jag inte riktigt att det var mål. Men när jag förstod att vi faktiskt hade vunnit var det bara att kasta sig ut på isen och... ja det var en otrolig känsla. Helt fantastisk.

Hur firar man ett JVM-guld?
– Ja du, efter matchen var det firande i omklädningsrummet och sen åt vi mat på hotellet tillsammans. Efter det gick grabbarna ut på någon nattklubb, men jag och Sebastian Collberg fick fira själva eftersom vi var för unga att gå ut. Men det gjorde inte så mycket, man var ganska nöjd ändå, menar Filip.
Och firandet var långt ifrån slut där.
– När vi kom till Arlanda möttes vi av en massa folk och det var fantastiskt att se. Sen, innan det stora firandet i Kungsträdgården, fick vi åka till slottet och träffa Victoria och Daniel också, så det var riktigt stort.

Hur gick det ”mötet” till?
– Nja, dom berättade att dom hade tittat på matcherna och ställde lite frågor och så.

Fick du svara på någon fråga då?
– Nej, jag försökte att hålla en väldigt låg profil, haha. Men det var riktigt kul att vara där.

Hur var det att kliva ut på scenen inför det svenska folket i Kungsträdgården?
– Oj, ja det var stort. Det var kul att så många var där och ville gratulera oss och det var en väldigt härlig känsla att ta emot jublet.

Fick du något mottagande i Leksand också?
– Ja det var väl inget speciellt direkt, men det var mamma, mormor, mina kusiner och så som kom. Men det var väldigt kul att träffa dom också.

Har du hunnit träffa laget än?
– Ja jag var och tränade i morse (i går) faktiskt så killarna i laget gratulerade också såklart, så det var jättekul.

Hur skiljer sig din roll i Leksand jämfört med den i landslaget?
– Nja, det är lite svårt att jämföra, men på isen har jag nog en ganska liknande roll. Jag försöker skapa chanser och utmana så mycket som möjligt, det jag är bra på helt enkelt.

Vid sidan av isen då?
– Klart det blev lite annorlunda i landslaget med tanke på att jag kom in ganska sent och att jag var yngst i laget och så, men jag försöker bara att vara samma kille som jag alltid har varit. Det skulle bara bli fel om jag försökte ändra på mig.

Hur rankar du ett JVM-guld jämfört med ett eventuellt elitserieavancemang framåt vårkanten?
– Jag vet inte riktigt. Det här guldet är det absolut största jag har varit med om, men skulle vi nu lyckas ta oss till elitserien tror jag faktiskt att det nästan skulle ligga på samma plats.

I morgon väntar hemmamatch mot BIK Karlskoga. Spelar du?
– Man har inte riktigt hunnit ställa om än så man är lite seg, men det lutar åt att jag spelar. Nu är det bara att dra på sig Leksandströjan igen i stället för landslagströjan, och för mig är det faktiskt lika stort.

Elin Broman