| Dalarna |  |
Avesta | |
Borlänge | |
Falun | |
Gagnef | |
Hedemora | |
Leksand | |
Ludvika | |
Mora | |
Rättvik | |
Smedjebacken | |
Säter | |
Västerdalarna |
Ny njure efter två års väntan
För sju år sedan fick Lois Lindh en ny njure. Hon hann uppleva både dödsskräck och uppgivenhet under den två år långa väntan. Och när hon väl fick den nya njuren fungerade den inte.
Den 15 september 1991 ringde telefonen hemma hos Lois. Klockan var bara sex på morgonen. Telefonsamtalet var från Uppsala akademiska sjukhus.
- De sa att de hittat en njure som de trodde skulle passa mig. Klockan nio var jag och min son nere i Uppsala, minns Lois.
Blev inte rädd
Lois hade cystnjurar som hon ärvt av både mor och mormor.
Hon fick beskedet 1957 när hon var 17 år gammal. Vid den tiden sov hon dåligt och mådde allmänt dåligt. Mycket på grund av att hennes mor just avlidit. Lois beslöt sig för att gå till en läkare. Då upptäcktes cystnjurarna första gången.
- Han sa att antingen var det njuren eller också var det mjälten. Men Lois blev inte rädd när hon fick beskedet.
- Jag visste inte vad det var. Jag tror inte att läkarna heller kände till så mycket om det då.
Blodtrycket sjunker
Åren gick och Lois mådde bra. Det var först som 38-åring hon började äta blodtrycksmedicin och gå på regelbundna läkarkontroller.
Till sist bestämde läkaren att det var tid för Lois att börja med dialys.
- 1988 sydde de ihop en artär och en ven, säger Lois och visar märkena på ena handleden.
- När man går i dialys tappas man på blod som renas genom ett filter. Sedan får man tillbaka blodet igen. Det är jobbigt att ligga i dialys. Blodtrycket sjunker. Man blir trött så att det känns som om hela dagen försvinner, säger Lois.
I början av dialysperioden arbetade Lois i växeln på lasarettet, men det blev till slut för jobbigt. Ena dagen kände hon sig fräsch och pigg för att nästa dag känna sig helt färdig.
Fick dödsskräck
Patienter som går i dialys får inte dricka hur mycket vätska som helst. Njurarna vänjer sig vid att inte ta hand om vätskan och låter den istället gå ut i kroppen.
Lois minns en incident som inträffade innan hon lärt sig att inte dricka så mycket.
- Jag fick dödsskräck och kunde inte andas. Vätskan gick ut överallt och jag blev jättetjock. Jag åkte in till lasarettet och personalen tappade mig på vätskan. Sedan var allt bra igen.
Lois fick veta att det kunde ta ett år innan man hittade någon ny njure. Men det skulle ta dubbelt så lång tid. Det tog två år att hitta en njure som passade Lois.
- Första året gick det bra, men sedan började jag misströsta, säger hon och knäpper händerna.
Lois minns lyckan när telefonsamtalet från Uppsala kom. Hon minns även besvikelsen hon kände när hon fick veta att något var fel.
- När jag vaknade ur narkosen hörde jag läkarröster som sa att njuren inte fungerade, berättar Lois.
Tyckte livet var pest
Hon tvingades fortsätta med dialys ett par veckor. I Uppsala den här gången.
- Jag tyckte livet var pest. Men efter tre veckor började njuren faktiskt fungera.
- Det första jag sa var att nu ska jag sluta äta och bara dricka vatten. Under två år hade jag bara fått dricka fem deciliter om dagen. Det blev en fix idé det där med vatten.
Hon ler åt minnet.
Bor nära djuren
Den nya njuren har fungerat prima sedan 1991 och Lois vill understryka vikten av donatorer.
Utan dem hade hon inte mått så här bra. Men hon måste äta medicin resten av livet för att hindra kroppen från att stöta ut det nya organet.
I dag arbetar Lois på ett gruppboende och har flyttat från stan till stugan vid Toftans strand. Här bor hon nära djur och natur med sin man. Varje dag får hon besök av åtta rådjur som genast märker när det står fler bilar än Lois vita Lancia på gården. Då vågar de inte komma och hälsa på.
LENA GUNNARS
För sju år sedan fick Lois Lindh en ny njure. Hon hann uppleva både dödsskräck och uppgivenhet under den två år långa väntan. Och när hon väl fick den nya njuren fungerade den inte.
Den 15 september 1991 ringde telefonen hemma hos Lois. Klockan var bara sex på morgonen. Telefonsamtalet var från Uppsala akademiska sjukhus.
- De sa att de hittat en njure som de trodde skulle passa mig. Klockan nio var jag och min son nere i Uppsala, minns Lois.
Blev inte rädd
Lois hade cystnjurar som hon ärvt av både mor och mormor.
Hon fick beskedet 1957 när hon var 17 år gammal. Vid den tiden sov hon dåligt och mådde allmänt dåligt. Mycket på grund av att hennes mor just avlidit. Lois beslöt sig för att gå till en läkare. Då upptäcktes cystnjurarna första gången.
- Han sa att antingen var det njuren eller också var det mjälten. Men Lois blev inte rädd när hon fick beskedet.
- Jag visste inte vad det var. Jag tror inte att läkarna heller kände till så mycket om det då.
Blodtrycket sjunker
Åren gick och Lois mådde bra. Det var först som 38-åring hon började äta blodtrycksmedicin och gå på regelbundna läkarkontroller.
Till sist bestämde läkaren att det var tid för Lois att börja med dialys.
- 1988 sydde de ihop en artär och en ven, säger Lois och visar märkena på ena handleden.
- När man går i dialys tappas man på blod som renas genom ett filter. Sedan får man tillbaka blodet igen. Det är jobbigt att ligga i dialys. Blodtrycket sjunker. Man blir trött så att det känns som om hela dagen försvinner, säger Lois.
I början av dialysperioden arbetade Lois i växeln på lasarettet, men det blev till slut för jobbigt. Ena dagen kände hon sig fräsch och pigg för att nästa dag känna sig helt färdig.
Fick dödsskräck
Patienter som går i dialys får inte dricka hur mycket vätska som helst. Njurarna vänjer sig vid att inte ta hand om vätskan och låter den istället gå ut i kroppen.
Lois minns en incident som inträffade innan hon lärt sig att inte dricka så mycket.
- Jag fick dödsskräck och kunde inte andas. Vätskan gick ut överallt och jag blev jättetjock. Jag åkte in till lasarettet och personalen tappade mig på vätskan. Sedan var allt bra igen.
Lois fick veta att det kunde ta ett år innan man hittade någon ny njure. Men det skulle ta dubbelt så lång tid. Det tog två år att hitta en njure som passade Lois.
- Första året gick det bra, men sedan började jag misströsta, säger hon och knäpper händerna.
Lois minns lyckan när telefonsamtalet från Uppsala kom. Hon minns även besvikelsen hon kände när hon fick veta att något var fel.
- När jag vaknade ur narkosen hörde jag läkarröster som sa att njuren inte fungerade, berättar Lois.
Tyckte livet var pest
Hon tvingades fortsätta med dialys ett par veckor. I Uppsala den här gången.
- Jag tyckte livet var pest. Men efter tre veckor började njuren faktiskt fungera.
- Det första jag sa var att nu ska jag sluta äta och bara dricka vatten. Under två år hade jag bara fått dricka fem deciliter om dagen. Det blev en fix idé det där med vatten.
Hon ler åt minnet.
Bor nära djuren
Den nya njuren har fungerat prima sedan 1991 och Lois vill understryka vikten av donatorer.
Utan dem hade hon inte mått så här bra. Men hon måste äta medicin resten av livet för att hindra kroppen från att stöta ut det nya organet.
I dag arbetar Lois på ett gruppboende och har flyttat från stan till stugan vid Toftans strand. Här bor hon nära djur och natur med sin man. Varje dag får hon besök av åtta rådjur som genast märker när det står fler bilar än Lois vita Lancia på gården. Då vågar de inte komma och hälsa på.
LENA GUNNARS
