| Dalarna |  |
Avesta | |
Borlänge | |
Falun | |
Gagnef | |
Hedemora | |
Leksand | |
Ludvika | |
Mora | |
Rättvik | |
Smedjebacken | |
Säter | |
Västerdalarna |
Kulturell våldtäkt
Innebär en, som alltid mästerligt sjungande men denna gång något plufsigt klädd Loa Falkman i en hotellobby i Bryssel på 1990-talet en förbättring av "Glada änkan"? Avgjort inte!
Kulturell våldtäkt på Glada änkan
Innebär en, som alltid mästerligt sjungande men denna gång något plufsigt klädd Loa Falkman i en hotellobby i Bryssel på 1990-talet en förbättring av "Glada änkan"? Avgjort inte!
Vi var många som såg Göteborgsoperans version av Franz Lehárs klassiska och omåttligt populära operett - en av vår tids största operettsuccéer - i TV på påskdagen. Jag var förberedd på vad som komma skulle, men ändå reagerade jag väldigt negativt.
Jag anser att det som skett är en kulturell våldtäkt. Men den 31-åriga regissören Johanna Garpe har på sina håll höjts till skyarna för sitt "nya djärva grepp".Franz Lehár, som avled för exakt 50 år sedan 78 år gammal, skulle vända sig i sin grav om han visste om den här kulturella kullerbyttan.
I den ursprungliga versionen, som uruppfördes 1905, handlar det om den lilla staten Pontevedros legation i Paris, som i vanliga fall inte har hand om några större diplomatiska affärer. En dag faller det dock ner en bomb i form av en befallning från den pontevedriska regeringen. Befallningen är adresserad till legationens minister, den något degenerade och försoffade baron Zeta.
Det gäller att avvärja en katastrof, som hotar landets ekonomi. Den unga och förtjusande änkan efter en stenrik pontevedrisk bankir, Hanna Glavari, har slagit sig ner i Paris, där hon håller öppen salong och bestormas av en mängd beundrare.
Baron Zeta får i uppdrag att sörja för att Hanna gifter sig med en pontevedrisk undersåte så att förmögenheten inte går ur landet. Valet faller på attachén, den unge greven Danilo Danilovitsj, som får veta att det är hans skyldighet mot fosterlandet att gifta sig med änkan. Efter diverse turer får de unga tu varandra till slut och allt slutar lyckligt.
Nu har nog den här Johanna Garpe tänkt att hon skall göra sig odödlig i de kulturhistoriska annalerna och få en staty efter sig i någon göteborgsk park. Det skall alltså ske genom att modernisera och EU-anpassa Franz Lehárs sekelskiftesoperett, älskad av miljoner operettvänner världen över.
Man må, i dagens avromantiserade, ofta ganska gråtrista värld där man helst ska gå omkring i säck och aska ha vilken åsikt man vill om den fursteprakt och det glitter, som kännetecknade operetterna när seklet var ungt. Men håll med om att det trots allt var den färggranna glansen och ståten, herrarna i frack eller uniform och damerna i ögonfängnande festblåsor, som, givetvis tillsammans med den underbara musiken, bar upp operetterna.
Jag kan inte få in i min arma skalle att det innebär en kvalitetshöjning när man förflyttar handlingen till en nutida hotellobby i Belgiens huvudstad. Man kan nog vara radikal på ett betydligt bättre och effektivare sätt än att förstöra en 93-årig operettklassiker.
Nästa steg är väl att ge sig på den musikaliska delen och göra om operettens örhängen till rock och pop. Ska det vara modernt, så ska det.
Enligt uppgift har Johanna Garpe och hennes medhjälpare arbetat om "Glada änkan" för att locka en ungdomligare publik. Det är en naiv motivering. Då försvinner den verkliga operettpubliken istället. Det är inget framsteg utan ett helgerån.
Den stora frågan är väl om man kan bära sig åt hur som helst med verk av bortgångna kompositörer och andra konstnärliga skapare. I så fall är det ju fritt fram för vem som helst i "progressivitetens namn".
Hur skulle det vara att exempelvis förlägga Hemingways spanska inbördeskrig till Bosnien eller att låta Dumas´ tre franska musketörer istället bli livvakter år USA:s president Bill Clinton?
Nog lär någon "framåtsträvare" nappa på det.
KARL-GÖSTA SÄLGSTRÖM
Innebär en, som alltid mästerligt sjungande men denna gång något plufsigt klädd Loa Falkman i en hotellobby i Bryssel på 1990-talet en förbättring av "Glada änkan"? Avgjort inte!
Kulturell våldtäkt på Glada änkan
Innebär en, som alltid mästerligt sjungande men denna gång något plufsigt klädd Loa Falkman i en hotellobby i Bryssel på 1990-talet en förbättring av "Glada änkan"? Avgjort inte!
Vi var många som såg Göteborgsoperans version av Franz Lehárs klassiska och omåttligt populära operett - en av vår tids största operettsuccéer - i TV på påskdagen. Jag var förberedd på vad som komma skulle, men ändå reagerade jag väldigt negativt.
Jag anser att det som skett är en kulturell våldtäkt. Men den 31-åriga regissören Johanna Garpe har på sina håll höjts till skyarna för sitt "nya djärva grepp".Franz Lehár, som avled för exakt 50 år sedan 78 år gammal, skulle vända sig i sin grav om han visste om den här kulturella kullerbyttan.
I den ursprungliga versionen, som uruppfördes 1905, handlar det om den lilla staten Pontevedros legation i Paris, som i vanliga fall inte har hand om några större diplomatiska affärer. En dag faller det dock ner en bomb i form av en befallning från den pontevedriska regeringen. Befallningen är adresserad till legationens minister, den något degenerade och försoffade baron Zeta.
Det gäller att avvärja en katastrof, som hotar landets ekonomi. Den unga och förtjusande änkan efter en stenrik pontevedrisk bankir, Hanna Glavari, har slagit sig ner i Paris, där hon håller öppen salong och bestormas av en mängd beundrare.
Baron Zeta får i uppdrag att sörja för att Hanna gifter sig med en pontevedrisk undersåte så att förmögenheten inte går ur landet. Valet faller på attachén, den unge greven Danilo Danilovitsj, som får veta att det är hans skyldighet mot fosterlandet att gifta sig med änkan. Efter diverse turer får de unga tu varandra till slut och allt slutar lyckligt.
Nu har nog den här Johanna Garpe tänkt att hon skall göra sig odödlig i de kulturhistoriska annalerna och få en staty efter sig i någon göteborgsk park. Det skall alltså ske genom att modernisera och EU-anpassa Franz Lehárs sekelskiftesoperett, älskad av miljoner operettvänner världen över.
Man må, i dagens avromantiserade, ofta ganska gråtrista värld där man helst ska gå omkring i säck och aska ha vilken åsikt man vill om den fursteprakt och det glitter, som kännetecknade operetterna när seklet var ungt. Men håll med om att det trots allt var den färggranna glansen och ståten, herrarna i frack eller uniform och damerna i ögonfängnande festblåsor, som, givetvis tillsammans med den underbara musiken, bar upp operetterna.
Jag kan inte få in i min arma skalle att det innebär en kvalitetshöjning när man förflyttar handlingen till en nutida hotellobby i Belgiens huvudstad. Man kan nog vara radikal på ett betydligt bättre och effektivare sätt än att förstöra en 93-årig operettklassiker.
Nästa steg är väl att ge sig på den musikaliska delen och göra om operettens örhängen till rock och pop. Ska det vara modernt, så ska det.
Enligt uppgift har Johanna Garpe och hennes medhjälpare arbetat om "Glada änkan" för att locka en ungdomligare publik. Det är en naiv motivering. Då försvinner den verkliga operettpubliken istället. Det är inget framsteg utan ett helgerån.
Den stora frågan är väl om man kan bära sig åt hur som helst med verk av bortgångna kompositörer och andra konstnärliga skapare. I så fall är det ju fritt fram för vem som helst i "progressivitetens namn".
Hur skulle det vara att exempelvis förlägga Hemingways spanska inbördeskrig till Bosnien eller att låta Dumas´ tre franska musketörer istället bli livvakter år USA:s president Bill Clinton?
Nog lär någon "framåtsträvare" nappa på det.
KARL-GÖSTA SÄLGSTRÖM
Arkiv med artiklar relaterade till: "Kulturell", "Våldtäkt"
