| Dalarna |  |
Avesta | |
Borlänge | |
Falun | |
Gagnef | |
Hedemora | |
Leksand | |
Ludvika | |
Mora | |
Rättvik | |
Smedjebacken | |
Säter | |
Västerdalarna |
På ett gymnasium hade hans språk försämrats
Harry Martinson är en av våra allra främsta diktare. Sitt genombrott fick han tack vare samlingarna Nomad (1931) och Natur (1934) och prosaböckerna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl (1933).
Men hans märkligaste böcker är dock barndoms- och ungdomsskildringarna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936), följda av diktsamlingen Passad (1945), luffarromanen Vägen till Klockrike (1948) och eposet Aniara (1956). Det är sannerligen ett flödande rikt författarskap.
Harry Martinson-hyllningar runt om i landet
På Internet (www.harrymartinson.org) kan man läsa om 100-årsjubileet
för Harry Martinson, född 6 maj 1904. Hyllningarna pågår i själva
verket sedan gott och väl ett halvår. ABF Stockholm har med början i
februari anordnat en hel serie med fyra ambitiösa seminarier, ett
varje månad. Marita Ulvskog reser nu till Martinsons hemtrakter i
sydöstra Blekinge och inviger festligheterna i Olofströms Folkets
hus. 31 sånger ur Aniara framförs här av Carl-Axel Dominique och Olof
Buckard. Och inledningsorden till Nässlorna blomma läses på inte
mindre än fjorton språk (!). Det stora Martinson-kalaset fortgår i
dagarna fyra och bl.a. anordnas en rad föreläsningar på Jämshögs
folkhögskola.
I januari arrangerade Kungliga Biblioteket en miniutställning
och Stockholms stadsbibliotek fortsatte med en vandringsutställning
till bibliotek i regionen. Nobelmuseet i Börshuset har under våren
visat utställningen "Daggdroppen och kosmos" som i sommar öppnas på
Blekinge museum i Karlskrona för att på senhösten återvända till
Nobelmuset. En stor och slösande rikt illustrerad katalog har
producerats av museet. Helge Skoogs dramatisering av Aniara med musik
av Gunnar Edander framfördes när utställningen öppnades. På själva
100-årsdagen den 6 maj öppnar Uppsala universitetsbibliotek en
minnesutställning som skall bli ett dragplåster under ett helt år.
Det är handskriftsavdelningen på biblioteket som, tack vare en
frikostig donator, lyckades förvärva det rika Martinson-arkivet som
bibliotekarie Carl-Otto Sydow sedan har vaktat och uppordnat.
På nära håll här i Falun, närmare bestämt på Dalateatern, har Skoog -
Edander gästspelat och man har även presenterat en egen föreställning
av "Martinsons. Harrys och Moas texter och tid". Tre knivar från Wei
framförs just nu av Dramaten. Som nog de kulturintresserade inte
kunnat undgå att märka har ett praktgräl utbrutit mellan regissören
Staffan Waldemar Holm och kritikern Leif Zern, som sågade
uppsättningen av den kanske alltför lyriskt hållna pjäsen.
Martinson var även en skicklig och originell tecknare och målare.
Waldemarsudde visar med början i oktober konstutställningen "Harry
Martinson och hans krets" och samtidigt utges en ny upplaga av Ingvar
Holms praktverk om författaren som bildkonstnär. På Centre Culturel
Suédois i Paris presenterar Sverigevännen Philippe Bouquet sin
översättning till franska av Aniara. Slutligen kommer ABF Stockholm i
november med ännu en föredragsserie om Martinson: "Författaren,
Civilisationskritikern, Filosofen".
Ovanstående är bara ett urval av alla program som annonseras. Risk
finns för att en Martinson-mättnad sprider sig över riket, åtminstone
bland oss kritiker, innan vi i december hinner fram till den
avslutande festföreläsningen i Börshuset. Man får hoppas att firandet
inte blir så präglat av högtidlig solennitet och traditionella
konventioner att Harry Martinsons friska lyrik på något sätt lider
skada. I varje fall är det trösterikt att jubileumsarrangemangen är
så mångsidiga och har en så regional spridning ut över landet.
Rik bokutgivning
Naturligtvis är utgivning av nya skrifter om Martinson det viktigaste
och mest förblivande under jubileet. Först ut var journalisten och
föreläsaren Karl-Olof Andersson som strax före årsskiftet 2003-2004
kom med boken Harry Martinson. Naturens, havens och rymdens diktare
på Bilda förlag. Det är en populärvetenskapligt hållen och lättläst
skrift som varmt kan rekommenderas till alla som för första gången
närmar sig Martinsons författarskap. Andersson krånglar inte till det
genom besvärliga teoretiska överbyggnader. Jag har hört honom
föreläsa på ABF och hans framtoning är seriös men publikvänlig.. En
annan lättillgänglig trycksak är utgiven av Harry
Martinson-sällskapet i samarbete med ABF. Och ett dubbelnummer av
tidskriften Parnass sänds ut i dagarna men det har jag ännu inte fått
tag i.
Därmed är de viktigaste populärvetenskapliga insatserna
presenterade och vi kan övergå till mer omfattande insatser. Bonniers
sänder ut De tusen dikternas bok som är omsorgsfullt redigerad av
Stefan Sandelin. Det postuma urvalet börjar med närmare hundratalet
dikter som inte tidigare är publicerade, åtminstone inte i bokform.
Det är dikter av mycket skiftande slag: från naturskildringar i
miniatyrform till barndomsminnen, tankedikter och reflexioner över
själva diktandet. Titelbeteckningen på boken är Martinsons egen. Han
brukade mot slutet av sitt liv ta fram äldre manuskript som han
genomarbetade eller lade åt sidan.
Läsaren har möjlighet att välja efter egen smak i denna stora
samling. En del glider man kanske förbi men annat blir till märkliga
upptäckter, t.ex. denna åttarading:
Jag valde att sjunga om små ting,
om grässtrånas klättrande matroser
och lysmaskens koleld i tuvan.
Ty under tuvor skall jag ligga en gång
med lysmaskarnas små lanternor omkring mig
och vinden skall svänga av och an
med syrsornas sång
och asparnas skallror.
Till den opublicerade samlingen har också fogats några tidigare
utgivna postuma urval som är svåra att få fatt i. De är redigerade av
Martinsons vänner Georg Svensson på Bonniers och naturvetaren Tord
Hall som 1980 färdigställde Doriderna, otryckta Aniarapoem..
Vi har också längre fram att vänta en åtminstone för
forskarna oundgänglig Martinson-bibliografi som Carl-Otto von Sydow
kämpar med att få klar.
Allra viktigast är dock litteraturvetaren Paulina Helgesons
stora och väl kommenterade brevurval Poetiska törnbuskar i mängd,
även det hos Bonniers. Hon har letat upp brev från två decennier 1929
- 1949. De flesta avtryckta breven är riktade till hustrun "Moa-min".
Det är under många år varma, kärleksfulla epistlar ända fram till den
smärtsamma skilsmässan. I stället inträdde Ingrid Lindcrantz (1916 -
1994) i Martinsons värld. De förlovade sig 1940 och gifte sig 1942.
Andra större brevsviter är riktade till vännen Kurt Elmén, redaktör
för Eldarunionens fackliga organ Eldaren, författarkamraterna Ivar
Lo, Eyvind Johnson och Erik Asklund samt Sven Stolpe i dennes
egenskap av författare till sanatorieromanen I dödens väntrum och
redaktör för tidskriften Fronten. Martinson låg själv långa tider på
sanatorium, vilket förklarar den kontakt med Stolpe som han sökte. En
mängd brev är riktade till förläggarna på Bonniers och ger
intressanta inblickar om Martinsons förlagsrelationer. Brevväxlingen
med Erik Asklund fick ett brått och oåterkalleligt slut sedan denne
fungerat som kontaktman till en kvinna som Martinson sökte sig till
efter Moa-perioden, ett äventyr som Harry djupt ångrade.
I breven kommer man människan Harry Martinson mycket nära. Innan han
ingick sitt andra äktenskap var han ofta ensam och olycklig.
De svenska autodidakternas ställning i världen
Harry Martinson var en högt begåvad självbildad författare, en sann
autodidakt. På 30- och 40-talen höll han flera föreläsningar för
studenterna i Uppsala och Lund om självstudiernas betydelse och
"Autodidaktens kamp för bildning". Ännu 1960 framträdde han vid
studenternas vårfest i Uppsala inför en publik på 5.000 personer.
Man kan undra vad som skulle ha hänt med hans författarskap
om han matats in i ett gymnasium och fått genomgå den tvättning av
språket som gymnasisterna dåförtiden måste underkasta sig. Min tro är
att han då inte kunnat bevara sin friska och självsvåldiga stil.
Även om flera andra svenska autodidakter kan man föra
liknande resonemang, men Martinson var den främsta språkkonstnären av
dem alla. Jag har diskuterat språkfrågan med flera av mina litterära
kolleger i Frankrike, som ju genomgående är skolade på latinets
formella grund och har en helt annan diktion än de svenska
autodidakterna. De som kan ta till sig svenska original är överens
med mig om att de svenska självbildade diktarnas språk har en
enastående rikedom och friskhet.
Lars Furuland
1
Harry Martinson är en av våra allra främsta diktare. Sitt genombrott fick han tack vare samlingarna Nomad (1931) och Natur (1934) och prosaböckerna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl (1933).
Men hans märkligaste böcker är dock barndoms- och ungdomsskildringarna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936), följda av diktsamlingen Passad (1945), luffarromanen Vägen till Klockrike (1948) och eposet Aniara (1956). Det är sannerligen ett flödande rikt författarskap.
Harry Martinson-hyllningar runt om i landet
På Internet (www.harrymartinson.org) kan man läsa om 100-årsjubileet
för Harry Martinson, född 6 maj 1904. Hyllningarna pågår i själva
verket sedan gott och väl ett halvår. ABF Stockholm har med början i
februari anordnat en hel serie med fyra ambitiösa seminarier, ett
varje månad. Marita Ulvskog reser nu till Martinsons hemtrakter i
sydöstra Blekinge och inviger festligheterna i Olofströms Folkets
hus. 31 sånger ur Aniara framförs här av Carl-Axel Dominique och Olof
Buckard. Och inledningsorden till Nässlorna blomma läses på inte
mindre än fjorton språk (!). Det stora Martinson-kalaset fortgår i
dagarna fyra och bl.a. anordnas en rad föreläsningar på Jämshögs
folkhögskola.
I januari arrangerade Kungliga Biblioteket en miniutställning
och Stockholms stadsbibliotek fortsatte med en vandringsutställning
till bibliotek i regionen. Nobelmuseet i Börshuset har under våren
visat utställningen "Daggdroppen och kosmos" som i sommar öppnas på
Blekinge museum i Karlskrona för att på senhösten återvända till
Nobelmuset. En stor och slösande rikt illustrerad katalog har
producerats av museet. Helge Skoogs dramatisering av Aniara med musik
av Gunnar Edander framfördes när utställningen öppnades. På själva
100-årsdagen den 6 maj öppnar Uppsala universitetsbibliotek en
minnesutställning som skall bli ett dragplåster under ett helt år.
Det är handskriftsavdelningen på biblioteket som, tack vare en
frikostig donator, lyckades förvärva det rika Martinson-arkivet som
bibliotekarie Carl-Otto Sydow sedan har vaktat och uppordnat.
På nära håll här i Falun, närmare bestämt på Dalateatern, har Skoog -
Edander gästspelat och man har även presenterat en egen föreställning
av "Martinsons. Harrys och Moas texter och tid". Tre knivar från Wei
framförs just nu av Dramaten. Som nog de kulturintresserade inte
kunnat undgå att märka har ett praktgräl utbrutit mellan regissören
Staffan Waldemar Holm och kritikern Leif Zern, som sågade
uppsättningen av den kanske alltför lyriskt hållna pjäsen.
Martinson var även en skicklig och originell tecknare och målare.
Waldemarsudde visar med början i oktober konstutställningen "Harry
Martinson och hans krets" och samtidigt utges en ny upplaga av Ingvar
Holms praktverk om författaren som bildkonstnär. På Centre Culturel
Suédois i Paris presenterar Sverigevännen Philippe Bouquet sin
översättning till franska av Aniara. Slutligen kommer ABF Stockholm i
november med ännu en föredragsserie om Martinson: "Författaren,
Civilisationskritikern, Filosofen".
Ovanstående är bara ett urval av alla program som annonseras. Risk
finns för att en Martinson-mättnad sprider sig över riket, åtminstone
bland oss kritiker, innan vi i december hinner fram till den
avslutande festföreläsningen i Börshuset. Man får hoppas att firandet
inte blir så präglat av högtidlig solennitet och traditionella
konventioner att Harry Martinsons friska lyrik på något sätt lider
skada. I varje fall är det trösterikt att jubileumsarrangemangen är
så mångsidiga och har en så regional spridning ut över landet.
Rik bokutgivning
Naturligtvis är utgivning av nya skrifter om Martinson det viktigaste
och mest förblivande under jubileet. Först ut var journalisten och
föreläsaren Karl-Olof Andersson som strax före årsskiftet 2003-2004
kom med boken Harry Martinson. Naturens, havens och rymdens diktare
på Bilda förlag. Det är en populärvetenskapligt hållen och lättläst
skrift som varmt kan rekommenderas till alla som för första gången
närmar sig Martinsons författarskap. Andersson krånglar inte till det
genom besvärliga teoretiska överbyggnader. Jag har hört honom
föreläsa på ABF och hans framtoning är seriös men publikvänlig.. En
annan lättillgänglig trycksak är utgiven av Harry
Martinson-sällskapet i samarbete med ABF. Och ett dubbelnummer av
tidskriften Parnass sänds ut i dagarna men det har jag ännu inte fått
tag i.
Därmed är de viktigaste populärvetenskapliga insatserna
presenterade och vi kan övergå till mer omfattande insatser. Bonniers
sänder ut De tusen dikternas bok som är omsorgsfullt redigerad av
Stefan Sandelin. Det postuma urvalet börjar med närmare hundratalet
dikter som inte tidigare är publicerade, åtminstone inte i bokform.
Det är dikter av mycket skiftande slag: från naturskildringar i
miniatyrform till barndomsminnen, tankedikter och reflexioner över
själva diktandet. Titelbeteckningen på boken är Martinsons egen. Han
brukade mot slutet av sitt liv ta fram äldre manuskript som han
genomarbetade eller lade åt sidan.
Läsaren har möjlighet att välja efter egen smak i denna stora
samling. En del glider man kanske förbi men annat blir till märkliga
upptäckter, t.ex. denna åttarading:
Jag valde att sjunga om små ting,
om grässtrånas klättrande matroser
och lysmaskens koleld i tuvan.
Ty under tuvor skall jag ligga en gång
med lysmaskarnas små lanternor omkring mig
och vinden skall svänga av och an
med syrsornas sång
och asparnas skallror.
Till den opublicerade samlingen har också fogats några tidigare
utgivna postuma urval som är svåra att få fatt i. De är redigerade av
Martinsons vänner Georg Svensson på Bonniers och naturvetaren Tord
Hall som 1980 färdigställde Doriderna, otryckta Aniarapoem..
Vi har också längre fram att vänta en åtminstone för
forskarna oundgänglig Martinson-bibliografi som Carl-Otto von Sydow
kämpar med att få klar.
Allra viktigast är dock litteraturvetaren Paulina Helgesons
stora och väl kommenterade brevurval Poetiska törnbuskar i mängd,
även det hos Bonniers. Hon har letat upp brev från två decennier 1929
- 1949. De flesta avtryckta breven är riktade till hustrun "Moa-min".
Det är under många år varma, kärleksfulla epistlar ända fram till den
smärtsamma skilsmässan. I stället inträdde Ingrid Lindcrantz (1916 -
1994) i Martinsons värld. De förlovade sig 1940 och gifte sig 1942.
Andra större brevsviter är riktade till vännen Kurt Elmén, redaktör
för Eldarunionens fackliga organ Eldaren, författarkamraterna Ivar
Lo, Eyvind Johnson och Erik Asklund samt Sven Stolpe i dennes
egenskap av författare till sanatorieromanen I dödens väntrum och
redaktör för tidskriften Fronten. Martinson låg själv långa tider på
sanatorium, vilket förklarar den kontakt med Stolpe som han sökte. En
mängd brev är riktade till förläggarna på Bonniers och ger
intressanta inblickar om Martinsons förlagsrelationer. Brevväxlingen
med Erik Asklund fick ett brått och oåterkalleligt slut sedan denne
fungerat som kontaktman till en kvinna som Martinson sökte sig till
efter Moa-perioden, ett äventyr som Harry djupt ångrade.
I breven kommer man människan Harry Martinson mycket nära. Innan han
ingick sitt andra äktenskap var han ofta ensam och olycklig.
De svenska autodidakternas ställning i världen
Harry Martinson var en högt begåvad självbildad författare, en sann
autodidakt. På 30- och 40-talen höll han flera föreläsningar för
studenterna i Uppsala och Lund om självstudiernas betydelse och
"Autodidaktens kamp för bildning". Ännu 1960 framträdde han vid
studenternas vårfest i Uppsala inför en publik på 5.000 personer.
Man kan undra vad som skulle ha hänt med hans författarskap
om han matats in i ett gymnasium och fått genomgå den tvättning av
språket som gymnasisterna dåförtiden måste underkasta sig. Min tro är
att han då inte kunnat bevara sin friska och självsvåldiga stil.
Även om flera andra svenska autodidakter kan man föra
liknande resonemang, men Martinson var den främsta språkkonstnären av
dem alla. Jag har diskuterat språkfrågan med flera av mina litterära
kolleger i Frankrike, som ju genomgående är skolade på latinets
formella grund och har en helt annan diktion än de svenska
autodidakterna. De som kan ta till sig svenska original är överens
med mig om att de svenska självbildade diktarnas språk har en
enastående rikedom och friskhet.
Lars Furuland
1
Arkiv med artiklar relaterade till: "Gymnasium", "Språk"
