| Dalarna |  |
Avesta | |
Borlänge | |
Falun | |
Gagnef | |
Hedemora | |
Leksand | |
Ludvika | |
Mora | |
Rättvik | |
Smedjebacken | |
Säter | |
Västerdalarna |
Än lever gubben ensam i stugan
Trots att Ragnar Fredriksson under 60 år bott ensam i en stuga, långt bortom allfarvägarna i Dalarnas finnskogar, har han två fulltecknade gästböcker liggande i köket. Att busslaster med tyska turister väller in på gården är för Ragnar inte mer ovanligt än att björken fäller sina löv på hösten.
Olsjön, står det på en av vägskyltarna utanför Saxdalen, då vet man att man är på rätt väg. Skogen tätnar i takt med att bebyggelsen glesnar. Grusvägen slingrar sig kilometer efter kilometer mellan mörka granar och lätt gulnande lövträd. Så med ens öppnar skogen sin täta famn och visar upp en liten rödmålad stuga och ett par vindpinade gråa uthus. Där bor Ragnar eller ”Gubben i stugan” som han kallas.
Känd över en natt
Gubben i stugan blev känd över en natt när Nina Hedenius dokumentärfilm med samma namn visades i SVT 1996. Inklusive snabbreprisen var det 1,7 miljoner som såg den 90 minuter långa filmen som är helt utan monolog, dialog eller speaker.
I filmen får man följa Ragnars förehavanden och naturens och klimatets växlingar under ett helt år.
Det är en värdig och vacker film som har fått flera priser. I Sverige tilldelades den Sveriges Televisions och Publicistklubbens Ikarospris. Vid den prestigefyllda tv-festivalen, Prix Europa, fick den hedersutmärkelse med motiveringen ”En film som endast med största försiktighet kan framlockas, och när det till äventyrs lyckas, så blir det till en sällsam juvel som måste beredas plats i tablån”.
Läser med förstoringsglas
Ragnar som nu är 84 år har ingen tv men lyssnar ofta på radio och ibland spelar han en stenkaka på sin resegrammofon. Han prenumererar på Dalabygden och Ludvika Tidning. Men det går knackigt med läsningen. Synen har blivit kraftigt försämrad.
- Jag orkar bara korta stunder i taget med hjälp av förstoringsglas, berättar han.
Läsning har annars varit Ragnars största fritidssysselsättning.
- Jag tyckte bäst om Fridegård, Ivar Lo och Moberg.
I stugan finns el men inget vatten. Det är utedass som gäller och i köket står en kommod med tvättfat och tvålkopp.
Sommartid badar han i ett badkar ute på gården, en oförglömlig scen i filmen.
Det märkvärdiga med Ragnar är att han lever stillsamt i takt med naturen och är nöjd med det.
- Jag saknar ingenting och har aldrig haft någon längtan att se världen. Där är i alla fall bara elände, säger han.
Köksklockan tickar rogivande, ändå är det som att tiden har stannat hos Ragnar. Förutom de år han jobbade i skogen åt Domänverket gör han samma sysslor i dag som för 60 år sedan.
Han hämtar vatten i brunnen, eldar i spisen, matar fåglar, städar. Sätter potatis, kupar potatis, tar upp potatis, sköljer potatis, skalar potatis, äter potatis. Ragnar skördar grönkål, går på dass, lyssnar på radio, tar en tupplur, mal kaffebönor, slipar lien och skottar snö.
Ättling till Dan Andersson
Stugan, som är döpt till Kestina, byggdes av Ragnars farfars far, Karl Ludvig Jansson, född 1838. Karl Ludvig gifte sig med diktaren Dan Anderssons faster Kristina, och omnämns i ”Vaggsången vid Kestina”.
Idag är stugan röd men när Dan Andersson skrev dikten var stugan grå och takhöjden var lägre.
Ragnar föddes på kökssoffan i huset som då ägdes av farföräldrarna.
När det blev dags för honom och hans tre yngre syskon, två bröder och en syster, att börja skolan flyttade familjen till Grängesberg. Men så fort Ragnar gått ut skolan återvände han till farföräldrarna i Kestina. Det var där han hörde hemma.
Ragnar själv gifte sig aldrig.
- Det är ett bra sätt att få göra som man själv vill, säger han och ler finurligt.
Fläsk eller falukorv
Ensam känner han sig aldrig fast det är flera kilometer till närmaste granne och nära två mil till affärer.
Det stannar ofta bilar och turistbussar nere vid vägen och folk kommer in på gården för att titta fast det är obegripligt hur de kan hitta dit.
- Tyskarna är duktiga på att läsa karta, säger Ragnar som snällt tar emot alla och ibland bjuder på kaffe.
Då maler han rostade kaffebönor i en kvarn och kokar kaffet i en kastrull, antingen på kokplattan eller vedspisen.
Men vad gör han när kaffet tar slut?
- Varubussen slutade åka här 1971. Sedan dess får jag hjälp av min syster i Grängesberg när jag behöver handla.
Det är sällan fråga om några större inköp. På matsedeln står oftast pannkaka, fläsk eller falukorv. Potatis har han jordkällaren full, noggrant sorterade efter storlek. Morötter likaså och på landet finns grönkål.
Det är fullt tillräckligt för gubben i stugan.
SUSANNE JOBS
Trots att Ragnar Fredriksson under 60 år bott ensam i en stuga, långt bortom allfarvägarna i Dalarnas finnskogar, har han två fulltecknade gästböcker liggande i köket. Att busslaster med tyska turister väller in på gården är för Ragnar inte mer ovanligt än att björken fäller sina löv på hösten.
Olsjön, står det på en av vägskyltarna utanför Saxdalen, då vet man att man är på rätt väg. Skogen tätnar i takt med att bebyggelsen glesnar. Grusvägen slingrar sig kilometer efter kilometer mellan mörka granar och lätt gulnande lövträd. Så med ens öppnar skogen sin täta famn och visar upp en liten rödmålad stuga och ett par vindpinade gråa uthus. Där bor Ragnar eller ”Gubben i stugan” som han kallas.
Känd över en natt
Gubben i stugan blev känd över en natt när Nina Hedenius dokumentärfilm med samma namn visades i SVT 1996. Inklusive snabbreprisen var det 1,7 miljoner som såg den 90 minuter långa filmen som är helt utan monolog, dialog eller speaker.
I filmen får man följa Ragnars förehavanden och naturens och klimatets växlingar under ett helt år.
Det är en värdig och vacker film som har fått flera priser. I Sverige tilldelades den Sveriges Televisions och Publicistklubbens Ikarospris. Vid den prestigefyllda tv-festivalen, Prix Europa, fick den hedersutmärkelse med motiveringen ”En film som endast med största försiktighet kan framlockas, och när det till äventyrs lyckas, så blir det till en sällsam juvel som måste beredas plats i tablån”.
Läser med förstoringsglas
Ragnar som nu är 84 år har ingen tv men lyssnar ofta på radio och ibland spelar han en stenkaka på sin resegrammofon. Han prenumererar på Dalabygden och Ludvika Tidning. Men det går knackigt med läsningen. Synen har blivit kraftigt försämrad.
- Jag orkar bara korta stunder i taget med hjälp av förstoringsglas, berättar han.
Läsning har annars varit Ragnars största fritidssysselsättning.
- Jag tyckte bäst om Fridegård, Ivar Lo och Moberg.
I stugan finns el men inget vatten. Det är utedass som gäller och i köket står en kommod med tvättfat och tvålkopp.
Sommartid badar han i ett badkar ute på gården, en oförglömlig scen i filmen.
Det märkvärdiga med Ragnar är att han lever stillsamt i takt med naturen och är nöjd med det.
- Jag saknar ingenting och har aldrig haft någon längtan att se världen. Där är i alla fall bara elände, säger han.
Köksklockan tickar rogivande, ändå är det som att tiden har stannat hos Ragnar. Förutom de år han jobbade i skogen åt Domänverket gör han samma sysslor i dag som för 60 år sedan.
Han hämtar vatten i brunnen, eldar i spisen, matar fåglar, städar. Sätter potatis, kupar potatis, tar upp potatis, sköljer potatis, skalar potatis, äter potatis. Ragnar skördar grönkål, går på dass, lyssnar på radio, tar en tupplur, mal kaffebönor, slipar lien och skottar snö.
Ättling till Dan Andersson
Stugan, som är döpt till Kestina, byggdes av Ragnars farfars far, Karl Ludvig Jansson, född 1838. Karl Ludvig gifte sig med diktaren Dan Anderssons faster Kristina, och omnämns i ”Vaggsången vid Kestina”.
Idag är stugan röd men när Dan Andersson skrev dikten var stugan grå och takhöjden var lägre.
Ragnar föddes på kökssoffan i huset som då ägdes av farföräldrarna.
När det blev dags för honom och hans tre yngre syskon, två bröder och en syster, att börja skolan flyttade familjen till Grängesberg. Men så fort Ragnar gått ut skolan återvände han till farföräldrarna i Kestina. Det var där han hörde hemma.
Ragnar själv gifte sig aldrig.
- Det är ett bra sätt att få göra som man själv vill, säger han och ler finurligt.
Fläsk eller falukorv
Ensam känner han sig aldrig fast det är flera kilometer till närmaste granne och nära två mil till affärer.
Det stannar ofta bilar och turistbussar nere vid vägen och folk kommer in på gården för att titta fast det är obegripligt hur de kan hitta dit.
- Tyskarna är duktiga på att läsa karta, säger Ragnar som snällt tar emot alla och ibland bjuder på kaffe.
Då maler han rostade kaffebönor i en kvarn och kokar kaffet i en kastrull, antingen på kokplattan eller vedspisen.
Men vad gör han när kaffet tar slut?
- Varubussen slutade åka här 1971. Sedan dess får jag hjälp av min syster i Grängesberg när jag behöver handla.
Det är sällan fråga om några större inköp. På matsedeln står oftast pannkaka, fläsk eller falukorv. Potatis har han jordkällaren full, noggrant sorterade efter storlek. Morötter likaså och på landet finns grönkål.
Det är fullt tillräckligt för gubben i stugan.
SUSANNE JOBS
