| Dalarna |  |
Avesta | |
Borlänge | |
Falun | |
Gagnef | |
Hedemora | |
Leksand | |
Ludvika | |
Mora | |
Rättvik | |
Smedjebacken | |
Säter | |
Västerdalarna |
Saxon i Såningsmannen - "en nantionalfigur"
År 1906 startade veckotidningen Såningsmannen med Johan Lindström Saxon som allenarådande redaktör under de tre första decennierna. Saxon i Såningsmannen blev till "en institution, en nationalfigur" konstaterade Eva von Zweigbergk i en runa för Dagens Nyheter efter den gamle redaktörns död 7 november 1935 vid sjuttiosex års ålder.
Saxon var på sin tid "ett instrument på vilket alla vindar spelade - det vill säga vänstervindarna”. Så hette det med all rätt i en stor artikel för Göteborgs-Posten 23 februari 1959 av Erik Hj. Linder till hundraårsdagen av Saxons födelse.
Ett nytt mått på Saxons ställning i press- och förlagsvärlden ger Kungliga Bibliotekets databas Libris genom att den presenterar inte mindre än 176 poster under hans namn. Endast ett litet antal opuslistor för svenska författare överträffar Saxons förteckning vad gäller kvantiteten.
Länge har vi saknat en grundlig skildring av Saxons levnadslopp och hans insatser inom publicistik och samhällsliv. Men nu har den första större monografin utkommit under den välfunna titeln Den uppkäftige såningsmannen. Johan L. Saxon och hans tid (Hjalmarson & Högbergs förlag). Boken är skriven av Sven-Bertil Jansson, en välmeriterad litteraturhistoriker som bl.a. varit knuten till Svenskt visarkiv.
Jansson ger läsarna ett livfullt personporträtt av en högst originell människa och skribent. Han dröjer vid Saxons obestridliga förtjänster, hans oräddhet i tidningspolemiken och hans radikala uppfattningar i en rad samhällsfrågor. Men Jansson påtalar också vissa uppenbara fel och brister i Saxons utrustning.
Saxon kom från ett småbondehem i Närke och lyckades göra karriär inom pressen. Folkhögskolor hade börjat inrättas i Sverige från 1868 och Örebro läns folkhögskola i Kävesta, grundad 1873, blev vinterkursen 1879-80 den första anhalten på bondsonens klassresa.
Han blev faktiskt den allra förste rikskände tidningsman och författare i Sverige som gick folkhögskolevägen till ett skrivaryrke. Som bekant skulle han få otaliga efterföljare på denna bildningsväg för autodidakter. Han försökte sig som skribent redan före folkhögskoletiden och pseudonymen Saxon använde han troligen första gången 1877 under en landsbygdskrönika för tidningen "Nerike”.
Så snart han visat sina bildningsambitioner genom att söka sig till folkhögskolan kunde han träffa avtal med tidningens utgivare om inträde i redaktionen efter elevtidens slut.
Folkhögskoletiden gav Saxon stoff till en novell "Nya tag!”som bl.a. utgavs 1889 i Bonniers Öreskrifter för folket. Författaren framstår här som moralist och idealist men också som kritiker av rådande samhällsförhållanden. I ett avsnitt framträder landshövdingen och en representant för statskyrkan i skolan och då skildras de av författaren som företrädare för en överhet som vill vara folkets förmyndare.
Tidningsmannabanan förde Saxon till Östersund, därefter till Sundsvall (där han skrev den vida spridda visan om den olyckliga Elvira Madigan), vidare till Axel Danielssons socialdemokratiska tidning Arbetet i Malmö och återigen till Östersund, där han som vänsterman invecklades i förbittrade strider med den politiska högern.
Alla Saxons erfarenheter som tidningsman kom till användning när han 1905 satsade all sin kraft och sitt begränsade kapital på en familjetidning för gemene man under namnet Såningsmannen. I denna veckotidning, som han själv beskrev som sitt livs "stora missionssak”, ville han föra fram sina hjärtefrågor.
I år är det alltså precis hundra år sedan Såningsmannen började utges. Såningsmannen hade ett mycket konkret program. Tidningen skulle slåss mot sprit- och tobaksbruk och militarism men propagera för ett naturenligt jordbruk, egnahemsrörelse och kooperation, moraliskt familjeliv och utbyggd hälso- och sjukvård samt inte minst verka för vegetarianism och god djurvård men bekämpa vaccinerandet av barn.
I 1906 års prenumerationsanmälan tillkom med stor tydlighet även en politisk målsättning, nämligen att oförskräckt föra fram "en på rättfärdighetskrafvet bygd ren och klar vänsterståndpunkt”.
Såningsmannen under Saxons tid kom att bestå av ganska mycket hackmat: många artiklar var påfallande korta, många sidor fylldes av smånotiser och insändare, ofta illustrerade med bilder som läsekretsen sänt in. Veckotidningen tog även upp husliga och praktiska frågor och ville befordra förbättringar av gemene mans välstånd och moral. En hel del folkrörelsemänniskor ute i bygderna skyndade till och blev prenumeranter eller rentav kommissionärer.
Och som ett första trevande steg mot en författarbana medarbetade hela rader av vänsterförfattare i sin allra grönaste ungdom: Erik Lindorm redan 1906, Gustav Hedenvind-Eriksson 1907-09, Karl Östman 1912, vidare bl.a. norrlandsskildraren Elf Norrbo, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Albert Viksten, Ragnar Jändel, Ivan Oljelund, Gunnar Adolfsson, Helmer Grundström och Folke Fridell. Jan Fridegård hörde på 1920-talet till tidningens kommissionärer och bar ut Såningsmannen till fjorton arbetarfamiljer på herrgården.
De blivande författarnas kontakter med tidningen inskränkte sig oftast till ett fåtal artiklar eller dikter. De befann sig ju på väg mot mer krävande kulturella insatser. En och annan retade sig nog också på att endast bli honorerade med signerade porträtt av tidningschefen Saxon!
Man måste nog konstatera att han som chefredaktör rent ut sagt var snål, men så blev han ju också småningom miljonär och grundare av Saxon & Lindströms bok- och tidningsförlag.
I den nykomna boken blir det grundligt utrett, hur Såningsmannen råkade ut för stark kritik för sitt alltför enkla innehåll. Förklenande omdömen fälldes av bildningsapostlar inom arbetarrörelsen som Olsson "med skägget”, dvs. riksdagsmannen och IOGT-ledaren Oscar Olsson, studiecirkelns fader, och även Karl-Erik Forsslund m.fl. folkhögskolemän. De såg i Såningsmannen en fara för folkets smak och bildningssträvanden.
Landets litterära och akademiska kretsar stod Saxon främmande för. Det var samhällskritikern och åttitalisten Strindberg som var hans ideal och han förstod lika litet som Strindberg värdet av den begynnande kvinnoemancipationen. Givetvis ställde Saxon upp för den store diktaren under den så kallade Strindbergsfejden och kritiserade namnkunniga högersinnade män som Heidenstam och Sven Hedin (vilken i Strindbergs efterföljd av Saxon kallades för en humbug som upptäcktsresande).
Och när Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1911 startade insamlingen för en nationalgåva till den åldrade Strindberg (som ju aldrig kunde komma ifråga vid Svenska Akademins val av Nobelpristagare) var den administrativt duktige Saxon en stöttepelare i arbetet.
Umgängeskonst - Levnadskonst blev den största succé som någon av Saxons skrifter upplevde. Första upplagan trycktes 1911 och författaren omarbetade och utökade undan för undan sina "råd och betraktelser”. 1923 utkom boken i sin åttonde upplaga.
På grund av alla beskäftigheter i Saxons råd till läsarna kan man ju numera uppleva hela boken som ett pekoral, svårt att överträffa. Men då bortser man från den sociala och kulturhistoriska situationen när boken utarbetades. Då gällde det att lära läsarna att det framväxande nya samhället krävde hyfs och hållning av sina medborgare.
Saxon vill genom sin bok lära ut sådant som att man inte skulle snyta sig i fingrarna utan i en näsduk, att man inte svarade hallå i telefon utan genast angav nummer eller namn, att man inte skulle slänga bananskal och annat skräp på trottoaren, att man naturligtvis måste avstå från sprit och rökverk. Och vid julfirandet borde man tända tre-fyra ljus med en och samma tändsticka - annars hade man tagit ett litet steg in på det meningslösa slöseriets bana, osv, osv.
Ett särskilt viktigt kapitel i boken bär den för sin författare typiska rubriken "Ordningssinnets betydelse för trevnad och välstånd”.
Avhållsmannen Saxon var oböjlig och oerhört envis i sin asketiska livsföring. Inom den egna familjen var han den bestämmande patriarken och principryttaren som ansåg det självklart, att barnen och hustrun också skulle tillämpa hans orubbliga principer.
Författaren till boken om Saxon döljer inte utan diskuterar ingående dessa fel och brister som fick olyckliga följder för åtminstone den äldste sonen i familjen. Men som tidstypsk idealist och vänsterman under första skedet av folkhemsbygget är Johan Lindström Saxon väl värd en rejäl levnadsteckning.
År 1906 startade veckotidningen Såningsmannen med Johan Lindström Saxon som allenarådande redaktör under de tre första decennierna. Saxon i Såningsmannen blev till "en institution, en nationalfigur" konstaterade Eva von Zweigbergk i en runa för Dagens Nyheter efter den gamle redaktörns död 7 november 1935 vid sjuttiosex års ålder.
Saxon var på sin tid "ett instrument på vilket alla vindar spelade - det vill säga vänstervindarna”. Så hette det med all rätt i en stor artikel för Göteborgs-Posten 23 februari 1959 av Erik Hj. Linder till hundraårsdagen av Saxons födelse.
Ett nytt mått på Saxons ställning i press- och förlagsvärlden ger Kungliga Bibliotekets databas Libris genom att den presenterar inte mindre än 176 poster under hans namn. Endast ett litet antal opuslistor för svenska författare överträffar Saxons förteckning vad gäller kvantiteten.
Länge har vi saknat en grundlig skildring av Saxons levnadslopp och hans insatser inom publicistik och samhällsliv. Men nu har den första större monografin utkommit under den välfunna titeln Den uppkäftige såningsmannen. Johan L. Saxon och hans tid (Hjalmarson & Högbergs förlag). Boken är skriven av Sven-Bertil Jansson, en välmeriterad litteraturhistoriker som bl.a. varit knuten till Svenskt visarkiv.
Jansson ger läsarna ett livfullt personporträtt av en högst originell människa och skribent. Han dröjer vid Saxons obestridliga förtjänster, hans oräddhet i tidningspolemiken och hans radikala uppfattningar i en rad samhällsfrågor. Men Jansson påtalar också vissa uppenbara fel och brister i Saxons utrustning.
Saxon kom från ett småbondehem i Närke och lyckades göra karriär inom pressen. Folkhögskolor hade börjat inrättas i Sverige från 1868 och Örebro läns folkhögskola i Kävesta, grundad 1873, blev vinterkursen 1879-80 den första anhalten på bondsonens klassresa.
Han blev faktiskt den allra förste rikskände tidningsman och författare i Sverige som gick folkhögskolevägen till ett skrivaryrke. Som bekant skulle han få otaliga efterföljare på denna bildningsväg för autodidakter. Han försökte sig som skribent redan före folkhögskoletiden och pseudonymen Saxon använde han troligen första gången 1877 under en landsbygdskrönika för tidningen "Nerike”.
Så snart han visat sina bildningsambitioner genom att söka sig till folkhögskolan kunde han träffa avtal med tidningens utgivare om inträde i redaktionen efter elevtidens slut.
Folkhögskoletiden gav Saxon stoff till en novell "Nya tag!”som bl.a. utgavs 1889 i Bonniers Öreskrifter för folket. Författaren framstår här som moralist och idealist men också som kritiker av rådande samhällsförhållanden. I ett avsnitt framträder landshövdingen och en representant för statskyrkan i skolan och då skildras de av författaren som företrädare för en överhet som vill vara folkets förmyndare.
Tidningsmannabanan förde Saxon till Östersund, därefter till Sundsvall (där han skrev den vida spridda visan om den olyckliga Elvira Madigan), vidare till Axel Danielssons socialdemokratiska tidning Arbetet i Malmö och återigen till Östersund, där han som vänsterman invecklades i förbittrade strider med den politiska högern.
Alla Saxons erfarenheter som tidningsman kom till användning när han 1905 satsade all sin kraft och sitt begränsade kapital på en familjetidning för gemene man under namnet Såningsmannen. I denna veckotidning, som han själv beskrev som sitt livs "stora missionssak”, ville han föra fram sina hjärtefrågor.
I år är det alltså precis hundra år sedan Såningsmannen började utges. Såningsmannen hade ett mycket konkret program. Tidningen skulle slåss mot sprit- och tobaksbruk och militarism men propagera för ett naturenligt jordbruk, egnahemsrörelse och kooperation, moraliskt familjeliv och utbyggd hälso- och sjukvård samt inte minst verka för vegetarianism och god djurvård men bekämpa vaccinerandet av barn.
I 1906 års prenumerationsanmälan tillkom med stor tydlighet även en politisk målsättning, nämligen att oförskräckt föra fram "en på rättfärdighetskrafvet bygd ren och klar vänsterståndpunkt”.
Såningsmannen under Saxons tid kom att bestå av ganska mycket hackmat: många artiklar var påfallande korta, många sidor fylldes av smånotiser och insändare, ofta illustrerade med bilder som läsekretsen sänt in. Veckotidningen tog även upp husliga och praktiska frågor och ville befordra förbättringar av gemene mans välstånd och moral. En hel del folkrörelsemänniskor ute i bygderna skyndade till och blev prenumeranter eller rentav kommissionärer.
Och som ett första trevande steg mot en författarbana medarbetade hela rader av vänsterförfattare i sin allra grönaste ungdom: Erik Lindorm redan 1906, Gustav Hedenvind-Eriksson 1907-09, Karl Östman 1912, vidare bl.a. norrlandsskildraren Elf Norrbo, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Albert Viksten, Ragnar Jändel, Ivan Oljelund, Gunnar Adolfsson, Helmer Grundström och Folke Fridell. Jan Fridegård hörde på 1920-talet till tidningens kommissionärer och bar ut Såningsmannen till fjorton arbetarfamiljer på herrgården.
De blivande författarnas kontakter med tidningen inskränkte sig oftast till ett fåtal artiklar eller dikter. De befann sig ju på väg mot mer krävande kulturella insatser. En och annan retade sig nog också på att endast bli honorerade med signerade porträtt av tidningschefen Saxon!
Man måste nog konstatera att han som chefredaktör rent ut sagt var snål, men så blev han ju också småningom miljonär och grundare av Saxon & Lindströms bok- och tidningsförlag.
I den nykomna boken blir det grundligt utrett, hur Såningsmannen råkade ut för stark kritik för sitt alltför enkla innehåll. Förklenande omdömen fälldes av bildningsapostlar inom arbetarrörelsen som Olsson "med skägget”, dvs. riksdagsmannen och IOGT-ledaren Oscar Olsson, studiecirkelns fader, och även Karl-Erik Forsslund m.fl. folkhögskolemän. De såg i Såningsmannen en fara för folkets smak och bildningssträvanden.
Landets litterära och akademiska kretsar stod Saxon främmande för. Det var samhällskritikern och åttitalisten Strindberg som var hans ideal och han förstod lika litet som Strindberg värdet av den begynnande kvinnoemancipationen. Givetvis ställde Saxon upp för den store diktaren under den så kallade Strindbergsfejden och kritiserade namnkunniga högersinnade män som Heidenstam och Sven Hedin (vilken i Strindbergs efterföljd av Saxon kallades för en humbug som upptäcktsresande).
Och när Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1911 startade insamlingen för en nationalgåva till den åldrade Strindberg (som ju aldrig kunde komma ifråga vid Svenska Akademins val av Nobelpristagare) var den administrativt duktige Saxon en stöttepelare i arbetet.
Umgängeskonst - Levnadskonst blev den största succé som någon av Saxons skrifter upplevde. Första upplagan trycktes 1911 och författaren omarbetade och utökade undan för undan sina "råd och betraktelser”. 1923 utkom boken i sin åttonde upplaga.
På grund av alla beskäftigheter i Saxons råd till läsarna kan man ju numera uppleva hela boken som ett pekoral, svårt att överträffa. Men då bortser man från den sociala och kulturhistoriska situationen när boken utarbetades. Då gällde det att lära läsarna att det framväxande nya samhället krävde hyfs och hållning av sina medborgare.
Saxon vill genom sin bok lära ut sådant som att man inte skulle snyta sig i fingrarna utan i en näsduk, att man inte svarade hallå i telefon utan genast angav nummer eller namn, att man inte skulle slänga bananskal och annat skräp på trottoaren, att man naturligtvis måste avstå från sprit och rökverk. Och vid julfirandet borde man tända tre-fyra ljus med en och samma tändsticka - annars hade man tagit ett litet steg in på det meningslösa slöseriets bana, osv, osv.
Ett särskilt viktigt kapitel i boken bär den för sin författare typiska rubriken "Ordningssinnets betydelse för trevnad och välstånd”.
Avhållsmannen Saxon var oböjlig och oerhört envis i sin asketiska livsföring. Inom den egna familjen var han den bestämmande patriarken och principryttaren som ansåg det självklart, att barnen och hustrun också skulle tillämpa hans orubbliga principer.
Författaren till boken om Saxon döljer inte utan diskuterar ingående dessa fel och brister som fick olyckliga följder för åtminstone den äldste sonen i familjen. Men som tidstypsk idealist och vänsterman under första skedet av folkhemsbygget är Johan Lindström Saxon väl värd en rejäl levnadsteckning.
Arkiv med artiklar relaterade till: "Saxon", "Såningsmannen"
