| Dalarna |  |
Avesta | |
Borlänge | |
Falun | |
Gagnef | |
Hedemora | |
Leksand | |
Ludvika | |
Mora | |
Rättvik | |
Smedjebacken | |
Säter | |
Västerdalarna |
Inför byråkratins lodräta väggar
Det är lätt, skrämmande lätt, att tappa fattningen när man möter en myndighet, i synnerhet för den som redan från början befinner sig i ett underläge.
Många av oss har nog skällt ut en stackars postkassörska eller en konduktör när något krånglar, fast vi vet att det är fel person vi ger oss på. Men inför byråkratins lodräta väggar förvandlas vi lätt till karikatyrer av oss själva.
Nu meddelar Försäkringskassan att de som jobbar där får allt fler hot mot sig. För dem som drabbas av hot är det fruktansvärt obehagligt och inget sådant kan naturligtvis accepteras. Frågan är emellertid om de allt talrikare hoten kan förklaras - och där är svaret ett glasklart ja. Det är helt enkelt så att denna myndighet har fått striktare mål uppifrån och blivit hårdare mot klienterna - allt oftare medges inte sjukersättning eller förtidspension.
Vi som jobbar i media får ofta desperata telefonsamtal av utsatta människor som känner sig felaktigt behandlade och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat till labyrintiska berättelser från människor i olika delar av landet som förgäves kämpar inte bara för sina rättigheter utan också för själva sin värdighet. Så skickar de sina travar med papper och berättar om läkare som ger dem diagnoser fastän de aldrig träffat dessa läkare.
Den bistra sanningen är ju den att välfärdsstaten har försämrats, ja blivit hårdare mot sina svagaste medlemmar. Numera tävlar de politiska partierna om vem som är strängast. Fuskanklagelsena viner genom luften. Sjuktalen ska ner, så lyder s-regeringsdekretet som Försäkringskassan jobbar efter och villigt anpassar sig denna myndighet. Att leta upp fuskare tycks ibland framstå som en viktigare uppgift än att stå för det skyddsnät som välfärdsstaten i retoriken ska erbjuda.
Det förvånar mig att de anställda inom Försäkringskassan verkar vara så genuint följsamma mot de hårdare direktiven. Inifrån den myndighetslabyrinten hör jag inga protester eller tvekande tonfall. Håller vi på att få en ny välfärdselit som ser som sin absolut främsta uppgift att vakta vid välfärdsgrindarna?
Under några decennier efter andra världskriget kom det ett annat, mer humanistiskt patos i verksamheter som socialtjänst och försäkringskassa. 68-värderingarna spädde på dem. Olika klientorganisationer drev på. Det konservativa, patriarkala välfärdsarvet kastades åt sidan.
Sedan nittiotalets stålbad tappades upp tycks detta patos vara på väg att klinga av. Nu är det de ekonomiska siffrorna som gäller.
Därav hoten. De har en orsak.
GÖRAN GREIDER
Det är lätt, skrämmande lätt, att tappa fattningen när man möter en myndighet, i synnerhet för den som redan från början befinner sig i ett underläge.
Många av oss har nog skällt ut en stackars postkassörska eller en konduktör när något krånglar, fast vi vet att det är fel person vi ger oss på. Men inför byråkratins lodräta väggar förvandlas vi lätt till karikatyrer av oss själva.
Nu meddelar Försäkringskassan att de som jobbar där får allt fler hot mot sig. För dem som drabbas av hot är det fruktansvärt obehagligt och inget sådant kan naturligtvis accepteras. Frågan är emellertid om de allt talrikare hoten kan förklaras - och där är svaret ett glasklart ja. Det är helt enkelt så att denna myndighet har fått striktare mål uppifrån och blivit hårdare mot klienterna - allt oftare medges inte sjukersättning eller förtidspension.
Vi som jobbar i media får ofta desperata telefonsamtal av utsatta människor som känner sig felaktigt behandlade och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat till labyrintiska berättelser från människor i olika delar av landet som förgäves kämpar inte bara för sina rättigheter utan också för själva sin värdighet. Så skickar de sina travar med papper och berättar om läkare som ger dem diagnoser fastän de aldrig träffat dessa läkare.
Den bistra sanningen är ju den att välfärdsstaten har försämrats, ja blivit hårdare mot sina svagaste medlemmar. Numera tävlar de politiska partierna om vem som är strängast. Fuskanklagelsena viner genom luften. Sjuktalen ska ner, så lyder s-regeringsdekretet som Försäkringskassan jobbar efter och villigt anpassar sig denna myndighet. Att leta upp fuskare tycks ibland framstå som en viktigare uppgift än att stå för det skyddsnät som välfärdsstaten i retoriken ska erbjuda.
Det förvånar mig att de anställda inom Försäkringskassan verkar vara så genuint följsamma mot de hårdare direktiven. Inifrån den myndighetslabyrinten hör jag inga protester eller tvekande tonfall. Håller vi på att få en ny välfärdselit som ser som sin absolut främsta uppgift att vakta vid välfärdsgrindarna?
Under några decennier efter andra världskriget kom det ett annat, mer humanistiskt patos i verksamheter som socialtjänst och försäkringskassa. 68-värderingarna spädde på dem. Olika klientorganisationer drev på. Det konservativa, patriarkala välfärdsarvet kastades åt sidan.
Sedan nittiotalets stålbad tappades upp tycks detta patos vara på väg att klinga av. Nu är det de ekonomiska siffrorna som gäller.
Därav hoten. De har en orsak.
GÖRAN GREIDER
