Varje sjukhusbesök
är en tankeställare:
där är människorna i
gränslandet, osynliga smärtor,
snurrande tankar.
Det ska helst vara höst.
Drivor av löv prassla
på vägen till sjukhuset
så att vägen hem går genom
en väldig tankfullhet.
Kropparna är jord.
Det växer gräs ur en överarm,
ett stycke hud rodnar
som ett lönnlöv och högt upp
själens drivande moln.
Det gemensamma i oss
blir tydligast i sjukdomarna,
krämporna, allt det skadade.
Han som kom in med blodig
panna är din medmänniska.
Hon som skriker av smärta
finns också i din strupe.
Men du klarade dig den
här gången också, du gick
med lättade steg hemåt.
Du klarade dig och du
blev, som efter varje
sjukhusbesök, ändå litet
av en annan, äldre, mera
tankfull, höstlig.
GÖRAN GREIDER