Berit Haglund går hem. Pensionerar sig i förtid. Falu kommun betalar för hennes tystnad. Jag har en rätt god uppfattning om hur mycket det kostat.
Berit kan nog vara nöjd. Om hon vill.
Hon går med högt buret huvud. Hon har larmat om orätt. Avtalet är säkert bra.
Ändå finns det nog en tagg kvar.
Det var inte hon som gjorde fel. Ändå får hon gå. Från ett jobb och arbetskamrater som hon kommer att sakna.
Berit blev en klassisk ”whistle-blower”.
Ett amerikanskt uttryck som beskriver någon som slår larm om korruption eller brottslighet av något slag.
Som sådan är hon i gott sällskap. Berömda ”whistle-blowers” är exempelvis Mordechai Vanunu som avslöjade Israels kärnvapenprogram och Ingvar Bratt som slog larm om vad som blev Bofors-affären.
”Whistle-blowers” är oftast hjältar.
Lika ofta slutar de som förlorare. Vanunu hamnade i fängelse. Bratt fick sparken. Berit klarade sig bättre - men tvingades lämna ett jobb hon gillade.
Det var inte vad hon hoppades på när hon visade sina chefer filmen med spritlomlastningen i kommungaraget.
Vad vann Falu kommun? De blev av med en obekväm sanningssägare. Kanske blev det stopp på spritaffärerna också - om det nu var önskvärt.
Någon annan vinst är svår att se.
Inte lär det som hände Berit precis ha inspirerat andra kommunanställda att slå larm om de skulle råka se någon orätt begås.
//
Gubb Jan
