Har aldrig varit någon vän med bilar. När jag 1969 köpte min första bil misslyckades jag till och med att tanka den. Ändå är man ju tvungen att ha bil.
I somras skakade jag liv i familjens avlagda Space Wagon. Med fyra körkort i familjen blev det trång i paradvagnen så vi behövde en till. Besiktningen godkände.
Ja, så har vi kört och allt har varit bra.
När den fick uppleva minus 35 i Öje under trettonhelgen slaknade Spacen lite. Sen dess har det gått trögt att starta den.
Igår dog den.
På väg hem och vidare till boxningsträningen blev jag stående med en stendöd bil. Inte ens ett knäpp hördes när jag vred om nyckeln.
Adjö till träningen.
Jag for till bilens livmedikus vid Bondegatan. Försök med startkablar, sa han. Startar den är det batteriet, om inte är det startmotorn. Såg tusenlapparna fladdra iväg.
Satte på startkablar.
Inte ett liv.
Gav upp och bad Bons Nisse bogsera mig till verkstan. Nisse var lite ängslig för bromsar och servo så jag satte i nyckeln för att se om det påverkade broms och styrning.
Vrooom!!!
Bilen gick igång. For med hjärtat i halsgropen till Bondegatan. Märkligt fel, sa livmedikus och öppnade huven. Pillade på batteriet och konstaterade att fästet till kabeln till pluspolen satt löst. Han drog åt det och nu går bilen som en klocka.
Jag hade inte skruvat åt nog när jag satte tillbaka batteriet i somras. Glappet hade laddat ur batteriet. När jag trasslade med kablarna slöt jag troligen kretsen igen.
Jag och bilar...
Skötte man djur på det där sättet åkte man väl ditt för djurplågeri.
Å andra sidan blev tusenlapparna kvar på kontot.
Trevlig helg!
//
Gubb Jan
