I klassiska gangsterfilmen ”Angels with dirty faces” spelar James Cagney en gangster dömd till döden. Uppträder tufft och hånfullt. Är idol bland hemkvarterens ungdom. När han ska gå till avrättningen ber hans barndomsvän prästen om en sista tjänst:
Vill han att ungdomarna ska ta efter honom, bli som han?
Prästen ber honom visa sig feg.
Cagneys rollfigur tänker efter. Så börjar han skrika, gråta och vädja om nåd när han bärs in till avrättningen.
Ungdomarna läser slokörade tidningarna.
Idolen svek. Han var en fegis, han också. Ingen vill längre bli som han...
När de unga ligister som kallades sig ”familjen” var som aktivast på 90-talet satt några kolleger och åt lunch när de såg en i gänget gå in i en tobaksaffär. Han kom ut, studsande av stolthet, läsande en löpsedel som handlade om hans egna brott.
Var det tänkt så?
Självklart inte.
Exemplen är en bra illustration både till pressens ansvar och de svårigheter det innebär att skriva om brott.
Cagneys rollfigur offrade sin kriminella status för att framstå som feg och ynklig och därmed rädda ungdomar från att bli som han själv.
Familjen-ligisten blev styrkt i sin identitet.
Så hur skriver man?
Ja, att bara berätta om de grövsta brotten, påpeka farlighet och beskriva skicklighet i brottens utförande riskerar att internt höja brottslingens interna status och därmed inspirerar andra.
Det som skrivs måste givetvis vara korrekt.
Men det går att disponera artikeln.
En av de aktivaste i familjen-gänget lagförs oftast för olovlig körning, rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Det är inte så heroiskt.
De som utgjorde x-team hade nästan undantagslöst psykiska störningar. Därmed knappast några föredömen.
De flesta kriminella har ett förflutet som ertappade snattare. Vilket sällan väcker beundran hos någon. Eller gör förövaren stolt.
En av Sveriges skickligaste bedragare har egenheten att också vilja sexuellt fögripa sig på småflickor. Vilket tål att påpekas.
Om såna här omständigheter lyfts fram och samband klargörs vid beskrivning av brott kan det förhoppningsvis innebära en Cagney-effekt. Att potentiella efterföljare tänker efter en gång till innan de väljer den kriminella banan.
Samtidigt finns ett socialt ansvar.
Kriminella är också människor. Ofta med ett makalöst underläge redan vid födseln. Sveriges meste livstidsfånge Leif Axmyr omhändertogs av myndigheterna bara några dagar gammal. Många kriminella har snarlika bakgrund. Ingen ursäkt för med väl förklaring till brott.
Viktigt och värt att skildra.
Jag kan ana att en och annan av de kommentatorer som öst galla över mig efter de senaste blogginläggen fått mindre smickrande egna göranden skildrade i spalterna.
Nå, det finns exempel även på motsatsen.
För några år skrev salig Åke Strömmer i en krönika i Borlänge tidning att var man bara tillräckligt kriminell så kunde man få en hyllningsartikeln om sig skriven av mig.
Alla kan ju inte bli nöjda...
//’
Gubb Jan