För ett par år sen ägnades min journalistik en krönika på Falu Kurirens kultursida. Ja, inte så att jag nämndes vid namn eller beskrivningen var korrekt men det som framfördes var tillräckligt för att jag skulle känna igen mig.
Vad jag gjort fick stå som exempel på usel journalistik.Till att börja med påstods att jag som ”nyttig idiot” för polisen under en föreläsning i Göteborg skulle ha sagt: ”Klarar de sig i rätten ska de åtminstone åka dit i tidningen”.
Vilket inte är sant.
Jag var i Göteborg, inbjuden att som färsk mottagare av Publicistklubbens stora pris föreläsa om undersökande journalistik. Att lära ut hur jag skaffat fram fakta bortom offentliga källor och handlingar. Exempelvis hur jag fått fram uppgifter som visat hur en utåt sett seriös företagare genom goda bankförbindelser lånat ut hundratals miljoner till yrkesförbrytare och hur han anlitat kriminella som indrivare. Utan att själv åka fast.
Vilket jag tycker är en väsentlig journalistisk uppgift.
En del uppgifter fick jag på för källor riskabla vägar men det mesta fanns i offentliga handlingar som jag fick god hjälp att plocka fram av personer som liksom jag förstod värdet i att offentligt belysa penningströmmarna och företagarens kopplingarna till kriminella.
Jag förklarade för åhörarna vikten av att utbilda sina källor, att få dem att förstå värdet av vad som skulle publiceras och vilken dokumentation jag hade nytta av. I sammanhanget sa jag vad jag sagt till några källor: ”Om ni inte kan sätta dit dem så ge dem till mig så skämmer jag ut dem i stället”.
Personer som är måna om att en fin fasad vill nämligen inte att det framkommer att de gynnar yrkesförbrytare och lurar sin bank.
Själv tycker jag att det är väsentligt att seriösa affärspartners och allmänheten får veta det är så.
Vilket FKs kulturskribent synes vilja skydda dem från.

Skribenten återknöt vidare till ett ämne han tagit upp under en journalistdebatt. Kolleger till mig berättade att han som exempel på usel journalistik påstått att jag när namn fingerades i artiklar konsekvent använde efternamnet som förnamn och förnamnets initial som efternamnets initial. Som exempel skulle alltså Jan Stigson bli Stig J.
Påståendet är befängt.
Vad skulle Svartenbrandt, Quick och Flink då bli kallade?
Fingerade namn är ibland praktiska då det förekommer två 27-åringar, tre 30-åringar och då de kan hinna bli 28 och 31. För egen del brukar jag ge dem namn som får mig att lätt associera till de verkliga personerna för att slippa bläddra tillbaka och se vad jag börjat kallat dem. Alltså en slags minnesträning. Jag har letat efter något fall som motsvarar kulturskribentens upprördhet men inte lyckats. Jag vill ändå inte påstå att det inte kan ha skett.
Jag kan ändå  lugna alla läsare med att att nazisten Hubert P inte heter Per Hubertsson, att dalabedragaren Jerker I inte heter Ivar Jerkersson och att maffiabankiren X heller inte heter Xerxes Maffiabankirsson.

Påståendet var alltså bara dumt. Samtidigt var det förstås tacksamt att skoja med. Under min tid på FK fanns humor bland medarbetarna. Några av oss drev med varandra just genom att ge bovar kamraternas initialer som fingerade namn.
Eftersom det samtidigt som jag drev med honom visade att jag tagit till mig kritiken fick nästa bov kulturskribentens förnamn och intital. Fjärran från bovens verkliga namn. Samtidigt var det lätt att komma ihåg nästa gång boven skulle omskrivas.
Det var dumt av mig. Humor är ju en sällsynt vara.
Den nämnda kulturkrönikan rubricerades kring det här.

Kriminaljournalstik kräver stor noggrannhet och är speciell så tillvida att det i etiska avgöranden inte är absolut sanning som är viktigast. Det som publiceras måste vara sant men får samtidigt inte vara så detaljerat att någon skadas av publiceringen. Vilket kräver kunnande, eftertanke och noggrannhet.
Därför är kriminaljournalistik påpassad och kritiserad. Som min av FKs kulturskribent. I krönikan fastslår han att stora kriminalfall oftast beskrivs bäst på distans. Vilket är ett vanligt argument bland dem som inte sysslar med kriminaljournalistik.

Själv kastade han sig in i nämnda genre när han något senare upplät två av sina kultursidor åt författarinnan Kristina Hjertén von Gedda. Anledningen var en bok om fyra kriminalfall varav ett rörde seriemördaren Thomas Quick. Det krävs inte så lite distans för att finna värde i boken. Den som har lite insikt och kunskap kan snabbt konstatera att boken är ett praktexempel på  journalistiskt kvacksalveri och litterär prostitution. (Se DD 26/10-05).

Journalistiken kring Quick är för övrigt ett utmärkt exempel hur krönikörens tes fungerar. Ett av de värsta etiska övertramp som förekommit inom media och litteratur det här årtusendet torde vara Jan Guillous kapitel om just Quick i hans bok ”Häxornas försvarare”. Där finns mer än 40 faktafel, faktiska brott förtigs och Quick tillvitas andra brott han aldrig begått. Guillou använder dessutom uttryck som ”denne sinnessjuke pajas” och ”en lätt fånig typ” om Quick.
Kapitlet är makalöst lögnaktigt.
Guillou var Publicistklubbens ordförande, pressetikens främste försvarare, när boken skrevs. Debatt uteblev helt. PKs styrelse slöt upp bakom Guillou. Han hade rätt att ha fel!

I försök att få igång debatt uppvaktade jag en rad publicister och debattörer. Försåg dem med fakta. Tyckte mig ibland se intresse och tecken på att jag  fått dem att förstå.
Så kommer det intressanta:
För snart två år sen utgavs en antologi om pressetik. En rad mer eller mindre kända publicister fick utgjuta sig sig om ämnet. Flera av dem, exempelvis Nils Funcke, Katarina Wennstam och Göran Greider, hade jag försett med fakta om Guillous etiska haveri. Närmnde någon av dem det? Inte! I boken fanns knappt ett konkret exempel på dålig etik utan oprecis kritik mot en grå massa anonyma skribenter.

FK-krönikörens beskrivning av det som berör mig är falsk. Vilket är rätt vanligt när personer med uppgift att ha åsikter och inte behöver bekymra sig om korrekthet i detaljer publicerar sig. Det är också ett av skälen till att det idag i debatten kring journalistisk etik ställs krav på ingrepp i meddelar- och yttrandefrihet.
Det är inte i första hand dålig journalistik som är problemet utan osaklig och undertryckt debatt. Vilket FK-krönikan är ett bra exempel på.

Jag förstår att en och annan kan finna mig lite långsint när jag tar upp det här efter flera år. Jag vill i det sammanhanget påpeka att skämtet med krönikörens initialer kom fyra år före krönikan. Som skrevs åtta år efter mitt föredrag i Göteborg.Därför är krönikan och krönikören ovanligt bra exempel på kvalitén i debatten om journalistisk etik. Och faran med den sådan den förts på senare år.

Blev ett långt inlägg det här, men det är medvetet. Eftersom jag härmed önskar Er alla läsare av bloggen trevlig sommar och tar semester tyckte jag att ni skulle få lite extra lång text att njuta av eller reta Er på.
Hälsar
//
Gubb Jan