Som tonåring blev jag föreståndare för en bingohall. Spelet var nytt och populärt. Maskiner hade just konstruerats. En driftig person hade köpt upp såna och hyrt lokal i Malung. Vad som fattades var en ideell förening som stod för tillståndet.
Vi fick erbjudandet.
Vald till vice ordförande i en förening som var känd för att ha Sveriges sämsta fotbollslag blev jag, 18 år gammal, den som formellt fick stå som ansvarig.
Vad bingon genererade för vinster har jag inte en aning om.
Vi fick förstås bara nålpengar.
Men för ett gäng tonåringar som ville spela fotboll och bandy var det rikedom. Vi kunde köpa tröjor. Overaller. Bollar. Vi fick råd att åka till bortamatcherna. Vi började vinna.
Hade jag klarat en skattegranskning av det där?
Tog jag en vettlös risk?
Minnena av tiden som bingoföreståndare kommer tillbaka när jag sitter på rättegången om danserna i Lindesnäs.
Kunde det ha varit jag? Självklart hade jag skrivit intyg likt de som de fem från föreningarna är åtalade för att ha skrivit. Det var ju så. Eller brast det i formalia?
Det är svårt att hitta motiv hos de åtalade.
Skulle de fem idealisterna i de två föreningarna medvetet skriva osanna intyg för att rädda pengar åt Magnus Westberg? Utan att själva ha något alls att vinna?
Var är i så fall motivet?
Ett tydligt motiv förenklar bedömningen.
Jag är glad att jag inte sitter i nämnden.
Apropå motiv har jag just läst domen i Caroline-målet i Gällivare. Bevisningen är solid. Den tilltalade har erkänt. Ändå återstår frågor. Många frågor.
Motiv finns inte.
Vad får den dömde 51-åringen att över huvud taget närma sig sitt offer? Varför utsätter han henne för det som händer? Vad är det som driver honom att skjuta henne, bränna kroppen och sen flytta den än en gång?
Gällivare tingsrätt listar i domen upp en hel sida med obesvarade frågor.
Kanske får de svar i hovrätten.
Problemet kan också vara det motsatta.
Motiv utan brott.
Eller solida bevis.
När Thomas Quick 1990 gripits för grovt rån och grov stöld skickades han till säteröverläkaren Göran Fransson för en så kallad p7a. Franssons talade med Quick, gick igenom hans historia och gjorde en ovanlig reflexion:
”De brott han tidigare dömt för visar dock tecken till en grav sexuell perversion där upprepningsrisken vanligtivs är betydande, varför det förefaller anmärkningsvärt att han inte åtalats på nytt för sådana brott”.
Fransson såg ett motiv där brott saknades.
Patienten borde ha begått nya, sexualsadistiska övergrepp.
Franssons farhågor besannades. Med råge.
Eller gjorde de?
Kanske får vi veta hur Quick blåst både Fransson och alla andra som vårdat och utrett honom när den nu så länge aviserade resningsansökan nån gång kommer.
//
Gubb Jan