Ja, förra inlägget engagerade. Det dök också upp några argument som alltid förekommer  i såna här sammanhang och som genom åren förbryllat mig. Exempelvis det här med att nej från en kvinna inte skulle godtas som nej.
Nej har alltid varit nej.
Våldtäkt har också alltid varit föraktligt och hårt straffat. I Edsöreslagarna från 1200-talet är våldtäkt ett av de allvarligaste brotten, belagt med dödsstraff.
Men redan i dem krävs stödbevisning. Våldtäktsmannen behöver inte bli ”tagen på färsk gärning”. Däremot krävs att exempelvis någon hört rop eller att endera parten kan visa upp sönderrivna kläder eller liknande, till stöd för anklagelser.
Brottet är allvarligt, anklagelsen ska bevisas.
Just det har inte ändrats speciellt mycket.
Vad som tillkommit är förfining av kriminalteknik, rättsmedicin och -genetik som gör möjlighet att bevisa brott allt bättre.
En viktig brytpunkt är dessutom ett HD-uttalande från 1992 där offer för sexbrott gavs visst tolkningsföreträde före den utpekade förövaren.
Det är den viktigaste förklaringen till den drastiska ökningen av felaktiga domar de senaste 15 åren som JKs utredning avslöjade.
Problemet med de flesta moderna våldtäktsmål är att avgöra huruvida det sagts något nej eller inte.
Skulle då en kvinna ljuga om något sådant? Det finns gott om exempel på det. 1923 lynchades flera svarta män och staden Rosewood i Flordia brändes ner sedan en vit kvinna varit otrogen sin man och skyllt en färgad för våldtäkt. Kvinnor har lagförts med liknande motiv i Sverige i sen tid. En av dem åtalades för en falsk anmälan om våldtäkt utomlands i ett försök att få ut försäkringspengar. I ett av JK-fallen framkom att offret innan dom spekulerat i hur skadeståndet skulle användas.
Stureplansfallet är speciellt besvärligt då de inblandade ägnat sig åt sexuella lekar där det även i samförståndet ingår våld, motstånd, skrik - och fullt möjligt också ”nej”.
Därmed inte sagt att domen är felaktig.
Svensk rättvisa bygger på att hellre fria än fälla.
Att skuld ska bevisas bortom rimligt tvivel.
Någonstans går gränsen mellan rimligt och orimligt tvivel.
Det är ett tungt ansvar att bestämma den.
Slutligen noterar jag att kommentator BitterBetty inte riktigt tror på att stureplansoffret verkligen velat vara med på de här sexlekarna - egentligen. Det betyder ironiskt nog att hon ifrågasätter offrets trovärdighet.
//
Gubb Jan