När Quick beviljades resning satt jag i P1 och diskuterade detta med hans försvarare Thomas Olsson. Jag saknade hovrättens värdering av vad jag tycker vara viktigaste beviset i hela målet, blodspår innanför Levis undertröja.
När jag dan därpå frågade hovrättspresidenten Fredrik Wersäll visade det sig att blodspåren inte oväntat var okända för hovrätten.
Olsson var snabbt framme och förklarade för radiolyssnarna att tröjan varit vänd ut och in och påstod att det framgick klart i protokollet.
Han ljög.
I söndags debatterade jag Quick med kollegan Hannes Råstam som just fått ”Guldspaden” för sin senaste film om Quick.
Han har också tidigare försökt lura i mig att tröjan varit på avigan. Om det är medvetet eller ett utslag av dålig research vet jag förstås inte. Nu tycks i alla fall båda två veta.
I söndags kom nämligen en ny bortförklaring. Mördaren påstås nu har letat efter pengar under Levis kläder och strukit ut blod på tröjan.
Intill kroppen fanns både svenska och israeliska mynt, en penna och en nyckelknippa. Levis kläder var i ordning utan vrängda fickor eller andra tecken på genomletning. Det fanns såväl resechecker som avsevärda summor pengar dels i själva bältet, dels i ett penningsbälte runt midjan där Levi enligt anhöriga förvarade sina pengar. Varför skulle mördaren leta pengar uppe vid vid bröstet om han inte brytt sig om de andra?
Dessutom har Quick beskrivit egenheter på kroppen. En populär invändning mot bevisvärdet i blodspåren brukar vara att Quick påstått att Levi haft hår på bröster. Vad han rent faktiskt sagt om det är så här:
– Det är en sak som kanske ska nämnas, jag upplever som hans bröst inte har just något hår då, men att upp till naveln och kring naveln finns hår då.
Hur visste han det?
Det är alltid lika inressant att kontrollera fakta efter såna här debatter. De är flyktiga med snabba kast och möjlighet att bluffa. Sanningen blir lidande.
De här blodspåren upptäcktes inte när kroppen hittades. De kom fram vid ny undersökning 1997, sen Quick berättat att han efter mordet smekt Levi innanför kläderna. Det gjordes till och med ytterligare en undersökning sen teknikern Jan Olsson invänt att spåren kunde ha avsatts av insekter. Det uteslöts av SKL..
Så finns det då någon annan förklaring än Quicks?
Hade hovrätten beviljat resning om ledamöterna känt till det här?
Hoppas åklagaren Eva Finné gör ett bättre jobb än de.
Vidare tycker jag att det är en brist i filmen att inte det här avhandlas. Hade Quick för mig tagit tillbaka sina erkännanden hade jag först av allt krävt att han förklarat bort det här. Tre timmar SVT-film och en resningsansökan har inte ens snuddat vid ämnet.
Det samma gäller beskrivningen av personen Quick. Här skapas bild av en sjuk person som utntyttjas och med suggestiv terapi och missbruksdoser av psykofarmaka falskelingen målats upp som mördare.
Bilden är skev för att inte säga falsk.
Inte med ett ord nämns att Quick långt innan han dömdes till den vård han idag åtnjuter begått en serie grova och sexuellt perverterade brott som kunnat kosta flera av offren livet. Faktum är att Quick lämnade två av sina offer i tron att de var döda.
Alltså en typ av brott som är själva symtomen på sjukdomen han tvångsvårdas för.
Är det korrekt att utelämna det?
Kan de här brotten bortses ifrån?
Att undahålla det är bedrägligt.
Dessutom finns diagnoser som talar om grav sexuell perversion, impulskontrollstörning, om knivskärnings samband med grav psykisk abnormitet och om en farlighet som varierar mellan att vara icke obetydlig till utomordentlig.
Ställda 1970, 1974, 1991 och 1996.
Varför nämns inte detta i filmen?
Har det här försvunnit?
Är det irrelevant?
Tja, de ifrågasatta brotten inträffade mellan diagnoserna 1970 och 1991. Liksom några av de obestridda brotten.
Enligt pinfärska beslut i länsrätten kvarstår grundstörningen än idag.
Dessutom ertappades Bergwall/Quick med att ha barnpornografi i sitt rum 1994. Som om inte det vore nog skriver han i sin bok ”Thomas Quick är död” så här om serien sexöverfall från 60- och 70-talet:
”Som ung människa, som pojke och yngling, var jag inte störd; det var den allmänna synen på sexualiteten som var det”.
Skriver en frisk människa så om grov våldtäkt mot barn?
Vid söndagens Gräv-debatt kom Råstam dessutom med den gamla invändningen att Quick, om han vore skyldig, vore närmast världsunik. Vilket är nära nog sant.
Så mycket större anledning att redogöra för diagnoserna.
Även de är nämligen nära nog unika. 2007 flögs jag till Norge för att berätta just om Quicks bakgrund för den världsberömde FBI-profileraren Gregg MacCrary. Han fann dem anmärkningsvärda. Han sa sig ha hört några få snarlika diagnoser, men framhöll Quick som ovanlig. När jag frågade om han trodde att Quick kunde vara en mördare sa MacCrary:
– Absolut. Det råder inget tvivel om det. Han är en mycket farlig man. Han har säkerligen dödat flera unga pojkar. Men har han mördat de här flickorna? (Therese, Trine och Gry) Jag måste veta mer för att kunna säga det.
Gregg MacCrary intervjuas i Råstams filmer. Om diagnoser och farlighet får han givetvis inte en enda fråga.
Hannes Råstam har inte grävt fram så värst mycket tidigare okänt, han har tvärt om använt sin spade för att begrava väsentliga sanningar.
//
Gubb Jan
