Jaha, så var det dags igen. SVT-reportern Hannes Råstam larmar i DN Debatt om att bevis som skulle fria Thomas Quick har gömts undan av polisen. Den här gången handlar det om 13 pärmar med handlingar som inte bedömts relevanta för utredningarna, vad som populärt brukar kallas ”slask”.
En rutinmässig hantering i de flesta utredningar.
För att vara påstått hemligt är materialet ovanligt omdiskuterat.
Själv hittar jag inget okänt i det som artikeln på DN Debatt handlar om.
Råstam räknar upp en rad omständigheter som framställs som kom de ur de hittills okända handlingarna. Märkligt nog använder han inte det här sensationellt upptäckta materialet för att undanröja några faktiska bevis i något av de avdömda målen.
Än märkligare är att så gott som inget han berättar om i artikeln har varit det minsta hemligt och än mindre nytt.
Han börjar med tio år gamla uppgifter om sperma och blod som hittats i och på mördade Gry Storviks kropp. Fynden avhandlades ingående i rättegången 2000. Sperman konstaterades värdelös som bevis medan blodet teoretiskt kan vara Quicks. Det är av hans blodgrupp men kunde inte DNA-bestämmas.
Jag har alldeles nyligen påmint den specielle Quick-åklagaren Björn Ericson om blodet och att bestämningen kanske kan göras nu, med ny, förfinad teknik.
Är det Quicks DNA är han bunden till offret.
Däremot skulle det inte med säkerhet fria Quick ens om det skulle visa sig vara någon annans blod.
Lika lite skulle något annat av det Råstam räknar upp friar Quick i något enda fall. Även om det vore så att Quicks konfirmation skulle innebära ett alibi - så är inte fallet - för det preskriberade Blomgren-mordet skulle inte det ha annat än marginell betydelse i avdömda mål.
Att Quicks trovärdighet är och har varit ifrågasatt är knappast någon nyhet.
Lika lite som att han lämnat felaktiga uppgifter och gång på gång ändrat sig.
Dessutom har hela DNA-problematiken i Gry fallet varit i högst grad offentligt i snart tio år vid det här laget. Den jämförelse med alternativa gärningsmäns DNA som Råstam efterlyser är delvis gjord.
Även listan på de 29 förmodade offren har varit offentlig lika länge.
Ur listan hämtar Råstam några exempel på vad han fastslår vara falska erkännanden. Vilket inte är sant.
Det är möjligt att det är så, flera utredningar har aldrig fullföljts. Klarlagt är det förvisso inte. Ta exemplet från 1965 med ”Lars - mycket ung”, som det rent faktiskt står på listan.
Det är riktigt att pojken 1965 drunknade i kanalen i Korsnäs i samband med att han lekte med en kamrat.
Hur hamnade fallet på listan? För sin dåvarande försvarare Gunnar Lundgren berättade Quick att han i tonåren smugit på några småpojkar för att om möjligt kunna förgripa sig sexuellt på nån av dem. I ett obevakat ögonblick rusade han fram mot en av dem. Han missade greppet och knuffade i stället pojken i vattnet. Pojken drunknade och händelsen skrevs av som olycka.
Berättelsen fick Lundgren att gå till DDs arkiv.
Han hittade en olycka som stämde mot klientens berättelse i DD den 17 mars 1965.
Enligt Lundgren reagerade Quick med ångest när fick veta att artikeln bekräftade hans berättelse och han insåg att han själv var så ung vid händelsen.
Så är då berättelsen bevisligen lögn? En femåring kamrat var enda möjliga vittnet.
Varför berättade Quick om fallet?
Hur mindes han över huvud taget att det hänt, 30 år senare?
Ett sätt att bygga upp bilden av Quick som seriemördare, hävdar Råstam. Verkligen? Just det här fallet var inte mord ens i Quicks egen berättelse.
Liknande invändningar kan göras också vad gäller övriga exempel. Det kan vara intressant att notera att listan omfattar också två pojkar i Norge 1989, alltså fallet där två tänkbara offer visat sig vara vid liv. Fallen var alltså under utredning ännu 2000 trots att pojkarna som spekulerats vara offren hittats vid liv fem år tidigare.
Att Quick haft vare sig bil eller körkort har vairt känt och omtalat i varje enskilt mål.
Förhören med syskonen hamnade i ”slasken” då de inte vare sig friade eller fällde Quick. De har inte känt till ens hans obestridda brottslighet. Det påstådda missfallet Råstam nämner är till och med omskrivet i böcker.
Apropå syskonen kan det vara intressant att citera baksidestexten på brodern Sten-Oves bok ”Min bror Thomas Quick” (Raben Prisma, 1995):
”De första kortfattade tidningsuppgifterna om att en man erkänt att han dödat sundsvallspojken Johan Asplund slog mig med blixtrande kraft, ty jag kände i mitt eget djup att det var min bror som var mördaren”.
Känslor av den här arten är inte mycket värda i bevishänseende och hamnade därför inte i själva utredningen.
Vidare kan konstateras att de omstridda uppgifterna inte är mer undanhållna än att vissa av dem förekommer som bilagor i Quicks resningsansökan.
Så var är det okända som påstås fria Quick?
Förmodligen är alltihop ett oblygt försök att höja intresset för sin egen person i kommande helgens utdelning av journalistpriset Guldspaden.
//
Gubb Jan
