Två kommuner, Nordanstig och nu Härjedalen, har förklarat sig vargfria. Ett löjligt beslut inte minst därför att det förstås är praktiskt omöjligt. Vargen sturntar i såna beslut och kan inte ens delges dem.
Om nu inte legal och illegal jakt nu ska se som effektuering att sådant beslut, förstås.
Besluten är ändå tänkvärda.
Kritiker av besluten fnyser föraktfullt åt de påståenden om folklig otrygghet som orsak till de märkliga besluten.
Det är häpnadsväckande okänsligt.
Det är ju precis vad det är frågan om.
Det är klart att varg runt knutarna ger känsla av otrygghet!
Jag såg nyss min första varg. Det var knappt jag hann se den. Den stack iväg som en rem. Ett naturligt beteende.
Vargen är ett kraftfullt rovdjur.
Jag kan ändå inte ens föreställa mig att en varg en skulle kunna skada just mig.
Men hur är det med mina nära?
Min 19-åriga dotter håller på att ta jägarexamen. Snart ska hon ut ensam i skogen och smyga på tjäder eller sitta på pass. Det känns inte lika tryggt.
Om några år kommer jag kanske att ha barnbarn som jag tar med mig till fäboden. Kommer jag att låta dem springa lika fritt som jag fick göra i samma fäbod på 50-talet?
Absolut inte.
Skillnaden är vargen.
Förståsigpåares försäkran att det inte är ett normalt beteende för en varg att angripa ett barn är föga tröst om det ändå skulle hända. För det gör det. På annat håll. Varför skulle det inte kunna hända här?
Det här är otryggheten.
Den kanske är överdriven, men den finns där. Den försvinner heller inte. Med de stora rovdjurens återkomst har en tidigare trygghet försvunnit.
Hur kan någon undgå att förstå det?
Gubb Jan
