Var Jan Guillou KGB-agent? Tja, uppenbarligen umgicks han med och fick han betalt för något av folk i organisationen. Vad hade han att sälja? Det vet vi inte. I fem år sålde han sig. Det är lång tid.
Guillou försöker nu skratta bort det hela och förklarar kontakterna med  att han trott sig haft KGB ”på kroken”.
I fem år?
Var är då resultatet av ”krokningen”?
Jag kan mycket väl tänka mig att jag själv skulle ha spela med en bit i en liknande situation. Se vart det skulle bära hän. Men så fall hade någon i min omgivning vetat om det. Jag hade sett till att någon i smyg fotograferat något möte. Hade det inte gett resultat i form av någon artikel hade det i alla fall blivit en god historia.
En krydda för memoarerna, om inte skriven så ändå att berätta.
Dessutom:
Hur kan en dylik uppvaktning UNDGÅ att bli en artikel?
”Så försökte KGB värva FIB/Aktuellts reporter”
”Läs vad KGB betalade 800 kronor för”
Så icke för Jan Guillou.
Om han i och med det här kan sägas vara agent eller kanske till och med någon lättvariant av spion eller landsförrädare undandrar sig min bedömning.
Skäms gör han uppenbarligen.
Vilket hans eget agerande visar med all önskvärd tydlighet. En detalj är mer avslöjande än andra:
Han har tigit.
Guillou har nyligen gett ut sina memoarer. I dessa har han utelämnat fem år av kontakter med världsmaktens Sovjets ökända underrättelsetjänst. Som han trott sig haft ”på kroken”.
Hade KGB-kontakterna varit sunda och motiven ädla hade ett avsnitt om dem både bättrat på hans självbild och höjt intresset för boken avsevärt.
Om inte annat hade lite självkritik höjt trovärdigheten. I stället blir det tvärt om.
Bortförklaringen är närmast patetiskt.
Det här handlar om urvalsförfalskning.
Det passar inte Guillous officiella bild av sig själv att ha varit en tarvlig springpojke i såna här sammanhang.
Alltså offras sanningen.
Guillou är dessutom dokumenterat ohederlig. Jag har själv erfarenhet av hans ovilja att medge egna misstag efter vår kontrovers om Thomas Quick. Han har i det fallet till att börja med gjort ett uselt jornalistiskt arbete.
På grund av det har han i sin ryktbara häxbok spridit en gravt förfalskad bild av Quick. Han har vägrat korrigera något enda fel. Han har tvärt om använt sin position som PKs ordförande för att kväva debatt.
Inte heller det nämns i memoarerna.
Kvalificerar de ens som memoarer längre?
Intressant är kollegans och påstådde vännen Arne Lembergs roll. Superjournalisten Lemberg går till Säpo och skvallrar om vännen Guillous  kontakter med KGB. Varför?
Vill han ställa in sig hos Säpo? Försöker han sälja vännen för ett scoop? Eller är det som Lemberg skriver i promemorien till Säpo, att han  insåg att vad Guillou sysslade med faktiskt var allvarligt? Hela sanningen får vi förmodligen aldrig veta
Guillou tycker sig nu vara ”förråd” av vännen Lemberg. Frågan är väl snarast vem som är den här historiens verklige förrädare. Och vad som förråds...
//
Gubb Jan