Museivärlden lider. Av brist på fantasi, kreativitet och framåtanda. Förlåt mig, men jag står inte ut med ännu en tom, litet halvdammig glasmonter i något bortglömt hörn. Än värre är det när glasmontern inte är tom utan fylld. Av till exempel något så upphetsande som en uppstoppad varg med den vansinnigt inspirerande montertexten: "VARG".

Gud, giv mig styrka.

Kanske är problemet alla dessa trötta 40-talister som håglöst såsar omkring i kulisserna? De vill inte guida, de vill inte tänka målgrupp, de vill inte kommunicera sitt görande utåt och framför allt inte tänka nytt. De vill bara skrutta omkring och göra SITT vad nu det är. Kanske pilla in något litet fotografi i någon monter ibland. Och OM de orkar, skriva en liten trött textrad till. Ledsamt.

Nobelmuseet liknar inget annat museum jag varit på. Hela museet andas kreativitet och nytänk, besökarantalet ökar kontinuerligt, besökare möts med ett (och faktiskt oftast flera) leenden och ett självklart kundtänk genomsyrar hela verksamheten. De många och varierande skolprogrammen är faktiskt också något av de bästa jag sett i museiväg - smarta, välplanerade och tack vare ett tätt samarbete med skolor och lärare, svarar de ofta direkt mot mål, kursplaner och värdegrund. Hur kommer det sig?

Kan det hela bero på en briljant ledning?

Kan det ha att göra med avsaknaden av dammråttor på insitutionerna?

Eller är det samarbetsviljan mellan museets olika enheter som gör att det blir så bra?

Kanske en mix av det ovan och en ovanligt kompetent och driven personal, jag vet inte. Men kanske borde andra muséer med bildningsidealet hängande över sig som ett ok, snegla litet åt deras håll och fundera på varför just de lyckas.

Se där ett litet tips i all sin enkelhet!

(Och får jag syn på en glasmonter med ett vissnat föremål (typ Ingmar Bergmans kvarglömda skor eller någon intorkad musselsnäcka) på ett museum en gång till så går jag!)