"Hon är mycket rädd för rampljuset. Kristin Kaspersen ogillar när mänskliga möten tar sig oväntade uttryck. Därför tycker hon inte om att arbeta med teve. Hon är rädd för rampljuset eftersom hon själv inte har någon vana från scenlivet."
Tja, kanske hade dagens dumle-sega familjeartikel i DN, fungerat en smula bättre om man slängt in några spännande negationer här och var, vem vet.
Eller, kanske inte. Platta floskler är platta floskler om än i gyllene typsnitt.
Inget ont om den stackars journalisten. Jag vet själv hur det är att intervjua personer som har "Carpe Diem" som livsmotto, "älskar mänskliga möten", blir ledsna när folk "skriver elaka saker" och annat totalt innehållslöst, liksom som hämtat ur "Boken om mina vänner" som man skrev i som barn. Man letar febrilt efter något litet intressant att kasta upp i rubriken, något mer riktat och spännande uttalande att göra en ingress av. Men vi skribenter kan faktiskt inte trolla med knäna. Och så blir det en intetsägande pr-text istället för en intressant intervju.
Ja,ja, så kan det gå.
Tack gode gud för bloggvärlden!
