Jajaja, jag vet att jag är typ en månad sen med det här inlägget men... Visst var artikeln om Barbro Lindgren i DN den 25 juli helt otroligt intressant? Och JA Barbro, det du skrivit har nått ut!!!
Själv minns jag böckerna om Sparvel. Hur jag hade en obegriplig klump i magen när jag läste om hur hon sparade ut sitt hår för att kunna springa på en strand så att hårstråna fladdrade i vinden. Allt för att kusinen skulle se henne... Kanske... Innan man växte ifrån det hela...
Och alltid var det något outtalat som skavde och låg bakom de där enkla orden som bara sa. Så ska bra litteratur vara. Precis så.
Och så blir man så evinnerligt tacksam att en enda författare - mitt i bruset av total självexponering à la Ranelids svammelmonologer och förlagsmingeltvång i TV-soffor och dokusåpor - vågar låta sina böcker stå för sig själva; kvaliteten i dem stå för sig själv. Jag citerar vad Barbro Lindgren säger i artikeln:
"Det (öppenhjärtligheten) är min största tillgång och största svaghet. Jag avskyr kallprat, jag går nästan aldrig på fester. Och jag lider av att vara igenkänd och eftersökt. Jag vill helst vara för mig själv för jag känner inte att jag själv är med när jag träffar människor. Jag är alltid utanför, och iakttar."
Är det inte befriande omodernt, så säg?!
