När svensk hiphop begav sig på riktigt var det inte många som behärskade det engelska språket men det fanns några guldkorn lite här och var så som Kashal-Tee, Supersci och Looptroop som levererade kvalitativ musik. Under slutet av nittiotalet släpptes det diverse vinyl/tapes från dessa grupper som idag har ett ovärderligt pris. Jag kommer ihåg att dessa artister på den tiden var hjältar i mina och många andras ögon.
Jag vill minnas ett tillfälle då jag hade sparat ihop till att beställa ett utav Kashal-Tee's släpp. Jag fick hem Kash's Ep och en lapp där det stod "Tja Per, tack för supporten, jag drar till Island och spelar in nytt material snart, så håll ögonen öppna" varpå jag blev helt lyrisk över att han skrivit en note till mig!
Det här var runt millennium skiftet då Svensk hiphop var som starkast och som rappare handlade det om att vara så talangfull som möjligt för att förtjäna sin plats på scenen. Det handlade om att vara bättre än gemene man med finurliga texter med eftertänksamma teman, beats som var samplade med många timmars arbete bakom sig och scenframträdanden utan dess like. Ett fåtal akter uppfyllde kraven för att förtjäna sin plats och det var de som var fanbärare för Svensk Hiphop. Vid det här laget hade jag inte etablerat mitt namn utan var en aktiv åskådare som besökte så många Hiphop Jams som möjligt för att få ta del av den attraktiva subkulturen.
Som kultur med det här som fundament inbillar man sig att det ska utvecklas åt det positiva hållet men tittar på på Hiphop idag, inte minst den Svenska scenen, så ser man hur minimaliserat musiken är. Jag läste för inte så länge sedan en intervju med en Svensk rappare som är på tapeten där denne öppet stoltserar om att han skrev sin senaste singel på 15 minuter! Singel florerar frekvent i etern och artisten hyllas till skyarna av recensenter.
De artister som byggde scenen med blod svett och tårar och själfylld musik är som borta med vinden medans nya artister kommer på löpande band med låtar som är skrivna på mindre än en kvart. I mina ögon och öron är det rent ut sagt för jävligt, hur kan något som varit så grymt förvandlas till något så själlöst och tråkigt som Svensk Hiphop idag?
Givetvis finns det ett antal artister som förtjänar sitt namn på scenen och lever upp till kraven men i det stora ser det mörkt ut.
I Fredags uppträdde jag på Lava i Stockholm, det var mycket folk på spelningen och jag gjorde mitt jobb. Även Kashal-Tee uppträdde lite senare med en mindre skara publik och på en annan klubb i stan uppträdde "The 15 minute song man" med fullproppat hus. När jag står och tittar på Kash's spelning och hör hans texter och teman som han behandlar med en oerhörd själfullhet och finurlighet kan jag inte bli annat än förbannad när det bara är ett 20 tal personer i publiken med vetskapen att på en annan sida av stan står det en artist som skriver sina låtar på 15 minuter inför 500 pers.
"Jag ä int bitter" men vad är nästa steg? Var befinner sig hiphop om tio år för idag kan inte det bli sämre än så här! Många anser att Svensk hiphop har utvecklas men hur kan man använda ordet utveckling när något har blivit så avskalat och opersonligt som den Svenska Hiphoppen idag.
Dirty Harry Houdylan!
