– Det är ingen större skillnad mellan oss funktionshindrade och andra. Det som skiljer är hur man gör saker, säger Håkan Svensson som arbetar som sjukgymnast och är CP-skadad sedan födseln.
Han bor i Gävle men föddes i Falun 1975 med navelsträngen runt halsen.
Han är glad att han inte hade en curlingmamma när han växte upp.
– Hon ville alltid att jag skulle försöka själv. Om hon skulle ha hjälpt mig av rädsla för att jag skulle misslyckas skulle det ha hindrat mig från att lyckas. Till exempel när jag skulle laga mina byxor.
– Hur lätt som helst tänkte jag, bara att ta bort skyddskåpan på symaskinen som mamma hade i skåpet. Det tog 20 minuter enbart att få igenom tråden i symaskinsnålen.
– När det väl var gjort insåg jag att jag tagit fel tråd. Det var bara att börja om igen.
Han brukar få frågan vad det är som gjort att han kommit så här långt trots sin CP-skada.
– Sjukgymnast är inte det första man tänker på när man ser mig. Rektorn på universitetet rekommenderade mig att söka en annan utbildning eftersom det ingick en massa finmotoriska moment som han ansåg att jag inte skulle klara i sjukgymnastutbildningen.
– Det är lätt att fokusera på mina motoriska tillkortakommanden. Men det måste vara värre med en oempatisk och självupptagen sjukgymnast än en funktionshindrad.
Han trotsade rektorn och har numera ett eget företag där han arbetar som sjukgymnast, framförallt med personer med rygg- och nackbesvär och på gruppboenden.
– Jag var livlös. Och hjärnan är känslig för syrebrist. Jag fick en CP-skada som gjort mig småskakig, med sämre balans, svårt med koordinationen av underarmar och händer.
– Det krävs mycket av min kropp för att hitta rätt muskel.
Han har också svårare med talet, eftersom andningen påverkas av hans försämrade motorik.
– Mitt tal fungerar periodvis bra men jag har sämre flyt, säger han om sitt uttal som ibland kommer stötvis, något man snabbt glömmer eftersom han är rolig, intressant och självklar i sin berättarroll.
Han berättar att han stött på så många hinder att han blivit en problemlösare och att hans enda hjälpmedel i vardagen är ett sugrör.
– Det är ju bättre att få vattnet i glaset än på golvet. Men jag gör allting själv. Det har gett massor av träning och gjort mig delaktig i mitt eget liv.
Att det tar dubbelt så lång tid att klä sig och koka kaffe jämfört med om någon skulle göra det åt honom har ingen betydelse, säger han.
Men det finns ju gränser, säger han.
– Tar det halva dagen att klä sig och andra halvan att klä av sig är det en annan sak. Men att bistå en person som en assistent ska göra är inte detsamma som att ta över.
Det handlar om att vara ärlig och visa vem du verkligen är, säger han, om att möta omgivningens reaktioner.
– Och visa vad som finns härinne, säger han och pekar sitt huvud.
Han har mött många som barn tittat.
– I tonåren tittade jag tillbaka lika ihärdigt. Men det kändes inte bra. Sen kom jag på att om jag log intensivt så insåg barnet att den där personen kan inte vara så farlig ändå.
– Att Håkan är det där skeva och tokiga syns ju ändå. Det gäller att visa vem man verkligen är om man vill bli tagen på allvar.
Kristina Vahlberg
kristina.vahlberg@daladem.se
