Mait Ottosson i Leksand fyller 90 år i dag.
Hon har kallats den sjungande stinsen, solen i Brintbodarna och inlandsbanans drottning.

I vardagsrummet finns minnen från Maits tid, som SJ-anställd. Där finns bland annat en träskulptur föreställande henne själv, som stins och tillverkad till hennes ära och hennes gamla stinsuniform, med tillhörande signalstav.
Mait Ottoson är född 1920. Hon gifte sig med en banarbetare och drömde även själv om en anställning vid järnvägen. Aldrig kunde hon tro att hon skulle bli erbjuden något sådant i det mansdominerade järnvägsyrket. Men en dag inträffade det oväntade. Tafikinspektören ringde från Kristinehamn och frågade om hon ville bli platsvakt på stationen Brintbodarna, på järnvägslinjen Mora-Kristinehamn.
Efter utbildning blev hon platschef i Brintbodarne. I arbetsuppgifterna ingick tågklarering, biljettförsäljning och godsvagnsbeställningar. Dess-utom skulle hon kontrollera vattenhästen, där ångloken tankade sitt vatten, vara postexpeditör och ombud för systembolaget. Innan karriären var slut hade hon även hunnit tjänstgöra i Oforsen, Vimo och Häradsbygden.
En och annan längs banan rynkade på näsan, då det blev känt att Brintbodarne fått en kvinnlig stins. Men hennes glada sätt och genuina humor, gjorde att hon snart blev omtalad, längs hela bansträckningen Mora-Kristinehamn. Att hon dessutom var känd för att sjunga i officiella sammanhang, gjorde henne inte mindre intressant.

Andra tider

Det var andra tider för järnvägens folk förr, Mait stod vid sitt ställverk i ur och skur för att ställa om semaforerna till klart eller stopp. Samt alla växlar som skulle läggas om med handkraft, det var långa promenader, till norra och södra delen av bangården.
Efter Vasaloppet kom det ibland order till stinsen i Brintbodarne om att söka efter borttappade persedlar på bangården. En del tågresenärer mådde dåligt efter att ha uttömt sina krafter, i skidspåret mellan Sälen och Mora. Då tåget gjorde uppehåll i Brintbodarne kunde det hända att de kräktes genom fönstret. Då brukade ibland löständerna följa med...
I dag bor Mait, med sin man Eric i en hyreslägenhet i Leksand. Hon ängtar tillbaka, till sina hjortronmyrar, till lingon- och blåbärsplockning samt att få sitta i båten och meta abborrar. Det var livet det tycker Mait.Benen inte lika starka som förr, hon har svårt att gå längre sträckor utan hjälpmedel.
90-årsdagen firas i hemmets lugna vrå, bland nära och kära.