Våra liv kan te sig som en resa - ibland reser vi efter en karta, ibland utan. Vi vistas här på jorden en tid och gör våra försök att nå varandra, se och uppleva mera, få till det med lycka och meningsfullhet.
De modigaste tar risker, utsätter sig, provar på och stupar kanske mitt i livet.
En sann vän, en kollega, konstnären Kent Boholm från Falun, har just stupat, dött och det känns helt fel.
Kent ska man möta när han leende med plirande ögon och stor värme berättar om en händelse som har tagit tag i honom.
Man ska se och uppleva hans civilkurage i diskussioner, i konstsammanhang, kring skolfrågor, ja egentligen kring alla frågor som rör våra existentiella villkor.
Man ska låta sig berikas av hans djupt upplevda tankar som han språkligt var en mästare på att ge en förståelig och folklig karaktär. Kent var en klok människa och hans insikter byggde på stor uppmärksamhet, att kunna lyssna, och en känslighet som han inför en del människor gömde under en ”stålmansdräkt light”, men för oss som kände honom var ett uttryck som skulle skydda hans känslighet.
Hans underbart varma humor och hans integritet är omvittnade, också hans hetta i argumentationer när naturlighet av andra blev gjort till brickor i ett socialt spel, blev till smink och indirekta förtryckarmekanismer. Kent kunde ta människor när han var på humör, öppna upp dem och med humor få dagen att bli lite ljusare.
Tyvärr får vi erkänna att döden har tagit Kent från oss.
Till hustrun, konstnärinnan Lisbeth, och deras två små flickor går mina tankar med hopp om att livet kan gå vidare ”på trots av”.
Kent var en sällsynt människa och han var godhjärtad.
KELVIN SOMMER
