Grace/Wastelands
(EMI)
Pop
Jag har alltid hört till dem som föredragit de mer finstämda låtarna med Libertines framför de stökigare låtarna med Babyshambles. Därför blev Pete (Jo, jag säger Pete) Dohertys första soloskiva en riktigt glad överraskning.
Oavsett vad han pysslat med vid sidan av musiken så är Pete och har alltid varit en fenomenal låtskrivare.
Han har tidigare sagt att han skriver bäst låtar när han är påverkad, men jag håller faktiskt inte med.
Under arbetet med Grace/Wastelands har han dock enligt egen utsago lagt allehanda preparat åt sidan, och det märks. Jag kan tänka mig att vissa småtjejer (och småkillar) inte kommer hålla med mig nu, men Pete har aldrig låtit bättre.
Det hela är naket, avskalat, och förvånansvärt nyktert. Visst, jag kan i ärlighetens namn säga att jag ibland saknar de där oputsade låtarna. Men buspojkarnas buspojke tycks ha vuxit upp, att döma av låtar som ”Arcady” och ”Last of the english roses”. Och det var länge sedan jag blev så fullkomligt lyrisk över en skiva, som över den här.
Att min favorit i Blur, Graham Coxon, gästar på flera låtar gör det hela än mer magiskt.
Bästa spår: 1939 Returning.
HANNA BORGS
