Fem nya skivrecensioner.
CHIP TAYLOR
John Wesley Days - best of 99-10
(Rootsy.nu/ADA/Warner)
Singer songwriter
Chip Taylor har aldrig rönt stjärnstatus som artist. Men låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" från 1960-talet räcker mer än väl för en plats i historieböckerna som en låtskrivare av högsta rang.
Efter många år som professionell spelare hittade Chip tillbaka till musiken igen. Han har få övermän i skivutgivningar i det breda americanafacket de senaste tio åren.
I Sverige har han fått "ett andra hem" genom vännen Håkan Olsson, mannen bakom Rootsy i Malmö, som valt ut de 37 låtarna till den här suveräna samlingen.
Chip Taylors samarbete med Carrie Rodriguez återspeglas i ett tiotal låtar och här finns fler duetter, exempelvis en briljant med Jill Johnson i "Forever's going underground".
En sak till sist: de sparsmakade arrangemangen gör att Chips fina texter på nåt vis blir ännu starkare.
HANS BLOOM
TARJA
"What lies beneath"
(Universal)
Symfonisk metal
På hemmaplan är Tarja Turunens status jämförbar med det finska hockeylandslagets. Om man räknar in Nightwish-plattorna har hon sålt fler än sex miljoner skivor. Det är en siffra som är väl värd att begrunda. Om du någon gång känner misstro mot den genomsnittliga människans musiksmak har du ett gott argument i Tarja Turunens framgångar.
På sitt tredje soloalbum radar sångerskan upp den ena svulstiga symfonipajen efter den andra. Att kalla den här musiken smaklös är en underdrift. Kombinationen av högtravande texter, överdramatiserade riff, Tarja Turunens megalomaniska pretentioner och totala avsaknad av självdistans gör "What lies beneath" helt olyssningsbar.
Att sex miljoner människor finner ett utlopp för sorg, vrede och smärta i den här kvinnans musik är ett faktum ämnat att framkalla klinisk depression.
Bjud henne inte på det. Det här är så dåligt att det inte ens går att gråta åt eländet.
Carl Cato/TT Spektra
HELLSONGS
"Minor misdemeanors"
(Tapete/Border)
Pop
Göteborgsbandet Hellsongs gör väna indieversioner av hårda låtar. "Minor misdemeanors" är bandets andra album på konceptet, men med ny sångerska i Siri Bergnèhr sedan Harriet Ohlsson gått vidare på egen hand.
Hellsongs loungemetal är extremt harmlös, bitvis ganska bra och bitvis jättejättebra, som när de tar sig an Alice Coopers "Schools out" och AC/DC:s "Sin city".
Men formatet känns uttjatat och överlag glättigt och tillrättalagt. Slutresultatet blir, trots ett par ljuspunkter och en egenkomponerad låt, en gäspning.
Sara Haldert/TT Spektra
LISA PEDERSEN
"Heart monster fear machine"
(Border)
Pop/elektroniskt
Lisa Pedersen sjunger med avspänd, hes, lite sorgsen röst. Debuten "Heart monster fear machine" andas höst och vemod. Det är en riktigt skön platta att krypa upp i soffan med en stor kopp te till.
Låtarna är kanske inte superhookiga på det där omedelbara Robyn-sättet, men melankolin, som i fina "Drowning" eller "The runner", känns uppriktig.
Allra bäst är det när hon håller sig till det elektroniska soundet. När hon mot slutet av skivan överger det är risken att man nickar till i soffan överhängande, hur fint det än är.
Sångerskan - som från början är trummis - ser cool ut, med annorlunda smink och balla kläder. Kanske är det bara en tidsfråga innan kändisbloggaren Perez Hilton får upp ögonen för den här västkusttjejen och gör henne till sin nya älskling.
Therese Lindström/TT Spektra
ANDREAS SÖDERLUND
"Daustralien"
(Razzia)
Pop
Andreas Söderlund, mest känd som sångare i Niccokick och Sounds Like Violence, tröttnade på att musikindustrin bara handlar om business och framgång. På sin solopop-promenad har han struntat i allt det där, för att hitta tillbaka till lekfullheten. Och visst är "Daustralien" sprudlande och bubblig, men, förutom att Söderlund sjunger på svenska, så kan jag inte se att albumet skiljer sig nämnvärt mycket ifrån det han gjorde med Niccokick. Det behöver ju så klart inte vara något negativt och Söderlund har gjort en kompetent platta, men trots goda intentioner känns "Daustralien" tyvärr tämligen rutinartad på sina ställen.
Carina Jönsson/TT Spektra
