Dan före dopparedan. Helgens nöjesliv är begränsat till en överhajpad juldagsfest, med långa köer. Nästan alla har en sak i skallen denna dag; jul, med allt vad det innebär.
Därför tänkte jag klämma ur mig en vanlig åh-vad-mysigt-med-jul-och-mat-tjolahopp-krönika.
Men.
Jag satte köttbullarna i halsen när jag intervjuade Robert Wickström, som ni ser i artikeln här intill.
Han har alltså varit under isen, vägt 180 kilo och nästan gett upp livet. Räddningen blev frun, och hjälpen blev Biggest loser. Ett TV-program som vi slentrianmässigt kallar ”skräp-TV”, men som förändrade Roberts liv.
Plötsligt börjar jag bli tveksam till att tok-mumsa på julen. Känner att godsakerna fick en liten obehaglig eftersmak.
Mina små ångestattacker, när jag tycker att magen står ut för mycket, går inte att jämföra med Roberts situation för tre år sen, men jag fick ändå en liten släng av nytänk. Att all stressångest och julmat-svullande inte är så viktigt, utan att det är familj, vänner, lugn och ro som ska representera julen.
Jag låter nästan ny-frälst nu, känner jag, det är jag inte, men det var faktiskt intressant och gripande att prata med Robert om hur han hade mått och om hur han mår nu tack vare kärlek och kämpaglöd.
Jag fick en annorlunda ingång i julhelgen, som var nyttig. Tack för det Robert, och lycka till med ditt nya liv.
... Så, tokäta ska jag försöka undvika. Men mamma, du kan ju försöka få till lite revbensspjäll och den där goda omeletten, så kan jag äta lagom.
... Och i morgon kommer en stoooor intervju med Kalle Moraeus som är årets julvärd i SVT. Läs den, slappna av och ha en riktigt god jul.
PS: Ser att Mustasch trummis Danne hoppar av bandet, på grund av stridigheter med den gode Ralf Gyllenhammar.
Undrar om Danne föreslog att i fortsättningen spela trummor genom en jävla Apple-app.
Förlåt.
Höjt!
Jonas Stentäpp
