Melodifestivalen är en stor mediacirkus. Det vet ni redan. Ni förstår säkert att de tomma utrymmen i tidningarna som ska fyllas är större än utbudet av intressanta nyheter.
Därför blir det helsidor i stil med ”sexlåten!” när Björn Ranelid sjunger ordet ”säd”.
Därför blir det välexponerad webb-tv – ”Rädd att falla och bryta nacken” – när Love Generation berättar att det är svårt att se trapporna på scenen.
De ramlade inte. Men de KUNDE har gjort det.
Det dras på en aning. Så att säga.
Därför blir det lite svårt att komma med nåt nytt att skriva om.
För så här är det: Det händer inte så mycket här i Tegera Arena i Leksand dagarna innan tävling. Vi journalister sitter i ett pressrum (med gratis korv!) och skriver de scoop vi fått ihop. Nere i arenan repeterar artisterna, om och om och om igen. Jag har hört alla bidrag närmare tio gånger nu.
Och mellan repetitionerna finns en presskonferens inbokad, à la speeddating. Varje reporter får några minuter med de artister man är intresserad av.
Störst kö bildade Ranelid. Så klart.
Alla de andra artisterna är ju vanliga ”det är så kul här i Leksand/det finns så många bra låtar så det går inte att säga vem som vinner”-artister.
Så.
Att Ranelid har en konstig låt, och att Molly Sandén har nitar på sina skor är det största hittills.
...Men. Bara för att melodifestivalcirkusen känns aningen överexponerad betyder det ju inte att det inte är kul.
Så klart är det kul att det händer i Leksand. Det är färgglatt och levande när man glider runt. Händer saker lite här och där.
Det är aldrig fel med något som bryter vardagen.
Man blir ju lite partysugen faktiskt.
...På fredagskvällen är första publika genrepet, då blir det lite mer på riktigt, känns bra. Jag ska inspektera alla nummer och komma med utförligt betyg i lördagens tidning.
Höjt!
Jonas Stentäpp
