Daniel Haglund som var med och grundade Mando DIao, inleder spelningen rakt och avskalat med låten Dalarna på ett flygelpiano.
MANDO DIAO
Utopia, lördag, 17.00
Bäst: Dixgård och Norén i If I don't live today
Sämst: Tiden på dygnet. Mando hade gjort sig bättre senare på kvällen
Publik: Stor och fokuserad
Scenen är dekorerad i 60-talsstil, vilket känns symboliskt, för på Peace & Loves största scen hittar Mando tillbaka till sina rötter, både musikaliskt och geografiskt. De spelar flera låtar från de tidiga albumen "Bring ´em in" och London-producerade "Hurricane Bar".
Det är inledningsvis en lugn spelning, men Norén är full av energi och vägrar lämna publiken åt ett stillsamt öde. Mando präglas ikväll av hemvändar-nostalgi och kärleken till Borlänge. Låten "Mean Street" och låtraden "But I hate that street with passion" beskriver rätt bra vad Mando levererar på scenen.
Mando gör snabba tempoväxlingar som kastar publiken mellan melkankoli och den där ilskan som Norén påstår har format dem. Och det är "unga" Mando som hörs ikväll, blandat med några av de nyaste låtarna. The Band, You can´t steal my love och Sheep Dog träffar helt rätt. Musikaliskt känns trummorna kraftfullare än vanligt och med Mats Björke på flygel är denna akustiska spelning den fullblodigaste jag sett med Mando.
CECILIA BURMAN
