Den döende detektiven
Leif GW Persson
Alberts Bonniers förlag
Leif GW Persson skriver hårdkokta deckare men utan pangpang och blodstänk. Han använder en klassisk genre. Läsarna får i bok efter bok följa huvudpersonerna. I kriminalgåtan läggs pussel där bit efter bit hamnar på plats. Jargongen är manlig, kärv och ingenting ödslas på att ge personerna ett inre liv eller en gestalt utanför replikerna.
Men det är välskrivet, det är underhållande och till och med roligt när den värsta flabbigheten sorterats bort. För trots att det är Lars Martin Johansson, legendarisk mordutredare, som är hjälten i Leif GW Persson böcker, så har flera av de tidigare blivit rena kräkmedelet genom den pubertala eller möjligen gubbiga fascinationen av ärkefienden Ewert Bäckström. Bäckström behövs naturligtvis för upplägget som den stupida korkskallen som gör allt fel. I Den döende detektiven har han fått den rollen, men mer i bakgrunden. Läsaren slipper hans vomeringar över kinnor, bögar och invandrare.
Så detta är en bok om döden. Redan i inledningen drabbas den pensionerade polisen Lars Martin Johansson av stroke. Han vaknar på lasarettet, halvsidesförlamad. Tankeverksamheten fungerar inte som vanligt, minnet har luckor och han tvingas till ett beroende som gör honom allt argare.
Men när han får ett tips om 25 år gammalt ouppklarat sexmord på en liten flicka, kan han inte låta bli att engagera sig. Visserligen är mordet preskriberat, han är pensionerad, hans högra arm hänger obrukbar och huvudet fungerar inte som han vill. Men med hjälp av bäste vännen, parhästen Jarnebrink och gamla kontakter med kollegor börjar han nysta i utredningen.
Författaren lyckas med en uppgift många före honom gått bet på, att ge sig i kast med ett pedofilbrott. Han undviker både spekulation och sentimentalitet och hittar en saklig balas i det fruktansvärda som hänt.
En tuff tatuerad tjej från hemtjänsten och ett ung ryskt muskelknippe blir hans drabanter.
Persson lyckas, det blir en berättelsen om ett brott där bit efter bit av det förflutna nystas fram. Som läsare fattar man sympati, både för den gamle, stukade detektiven och hans något tilltufsade vapendragare.
Stilen är långsam, upprepande och speglar den strokedrabbade detektiven.
Det här är underhållning, presenterat smart, spännande och roligt. Det utspelar sig nu, just denna sommar 2010.
EVA HÖGKVIST
023-476 95
eva.hogkvist@daladem.se
