Sigrid Combüchen
Spill
Norstedts
När jag först får Sigrid Combüchens nya roman ”Spill” (Norstedts) i handen blir jag konfunderad, på omslaget benämns boken ”en damroman” – är det frågan om mer sofistikerad ”chick lit” eller mer avancerad ”pigroman”? Eller rent av en roman som lånat spelet dam som struktur, på samma sätt som Hans Gunnarsson för något år sedan skrev ”golfromanen ”Albatross vars dramaturgi är hämtad efter en 18-hålsrunda?
Men ingendera visar sig vara riktigt, det Sigrid Combüchen avser är den hånfulla kritik som Georg Brandes riktade mot Victoria Benedictssons böcker – som han avfärdade som ”damromaner”, förljugna berättelser om romantik och flärd.
Alltsammans börjar med ett brev från en äldre kvinna i Spanien som tror sig vara porträtterad i en roman av Sigrid Combüchen, som utgår ifrån ett foto från 1937. Man ser en familj är grupperad framför ett hus, i samma Lundakvarter där författaren är bosatt.
Liksom i Pirandellos drama ”Sex roller söker en författare” träder i Spill Hedwig Carlssons gestalt fram och kräver att få sin historia berättad. Den nittonåriga Hedda är en klart lysande student när hon utexamineras från det högre allmänna läroverket. Men trots att hon drömmer om att bli läkare som sin bror, tvingas hon av sin far att genomgå något slags praktisk skola som en förberedelse till äktenskapet.
Hedda lämnar Lund och sin familj och söker sig istället till modehuset Borg-White Akademien i Stockholm där hon genomgår en avancerad utbildning i haute couture och tillskärning.
Allt Hedvig rör vid blir vackert, och i den rikt myllrande berättelsen hanterar hon en sensuell flod av exklusiva material som organza, siden, silke och alpacka, tyger som om de skärs fel blir till dyrbart spill – ungefär som Hedvigs eget liv. Trots de stora ambitionerna och den utsökta bildningen blir av Hedda en hemmafru, en av de kvinnor som tvingas se livet passera och i livets slutskede hamnar på den spanska solkusten. Det handlar på ett plan om hur patriarkala strukturer föröder en kvinnas liv, även om det inte gjorts till en huvudsak.
Men romanen utspelar sig huvudsakligen under året 1937-1938. Utanför Sveriges gränser växer hotet mot världsfreden, i Sverige uppmärksammas den låga befolkningstillväxten, samtidigt som man på den skånska myllan skildrar den lantliga idyllen och det lilla livet i Edvard Perssonfilmer, där Hedda får en statistroll som ska följas av flera mindre rollen.
I Stockholm möter också Hedda den man som hon ska låta ta hennes oskuld, ett av de mest sensuella skildringarna av lustfylld erotik som jag någonsin läst i den svenska litteraturen, blodtung och fylld av åtrå. Hedda ger och tar för sig av sin älskade Luigi, som naturligtvis är engagerad på annat håll.
Men ingenting är som det synes vara i denna metaroman. I ett rekordkort efterord sägs att "I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även 'jag'."”Spill” är alltså en intrikat uppbyggd metaroman där författaren Sigrid Combüchen och förebilden Hedvig Langmark inbördes käbblar om vem romanfiguren Hedda egentligen är och båda anser sig ha tolkningsföreträde.
Bland mycket annat ger denna rika roman också en roande inblick i hur författaren arbetar: hur Sigrid Combüchen strukturerar sina dagar med bestämda timmar framför datorn, varvade med lagom koncentrerat och tråkigt trädgårdsarbete liksom detaljstudier av modejournaler och skvallerpress i jakten på att hitta detaljer för att levandegöra en epok.
Sammantaget är denna roman ett stycke lysande prosa, som sin ironiska undertitel till trots är en roman som även män kan läsa med stor behållning.
LENA S. KARLSSON
