Boken Serier mot rasism är ett av flera antirasistiska ”manifest” som serievärlden riktat mot framför allt Sverigedemokraterna sedan valet 2010, men också mot den islamofobi och främlingsfientllighet som sägs ha ett krampaktigt grepp om Europa idag. Redaktörerna härrör från serieskolan i Malmö, och kanske är det därför boken känns litet som ett halvlyckat skolprojekt. Den är ojämn i kvalitet och upprepar mantrat: rasism är dåligt/mångkultur är bra, sveridemokrater är dumma i huvudet - med några undantag.

Serier mot rasism
Red: Henri Gyllander, Sofia Lindh, Emelie Stigwan och Robert Pettersson.
Optimal Press
Bang 2/2011
Chefredaktörer: Trifa Shakely och Johanna Palmström

Få av serierna har det som gör serieformatet unikt: att med enbart en bild och en pratbubbla lyckas sätta fingret på det obekväma. Som Robin Larssons bildruta på en svartskäggig, luggsliten man som håller upp en skylt: ”I have a dream too” (Jag har också en dröm). De som har vässat tuschpennnan bäst är rutinerade serietecknare som Sara Granér, David Liljemark och Pontus Lundkvist. Nya för mig är Mattias Elftorp och Amanda Casanellas. Henri Gylanders historielektion utifrån Mattias Gardells bok är en outmanande läxläsning som inte lyckas transformeras till serieformat. Många tycks vilja avslöja smygrasistens eller sverigedemokratens logik - men förstår man verkligen problematiken genom att stirra sig blind på symptomet?

"Motstånd" är temat i årets andra nummer av den feministiska kulturtidskriften Bang. De nya redaktörerna Trifa Shakely och Johanna Palmström gör ett mycket effektivare antirasistiskt nummer än serietecknarna från Malmö - om man vill jämföra dem. Bang ger flera exempel på människor som aktivt använder feminsmen som verktyg för att bekämpa olika problem; såsom rasism och främlingsfientlighet men också patriarkala system och krig. På omslaget står det "Taktiksnack" och jag kan bara säga: äntligen! Feminism är inget självändamål, det är ett medel. Och Europa är i stort behov av en taktik som innefattar människor istället för att utesluta dem.

Exempel: Vad betyder det att flera av Europas främlingsfientliga partier leds av kvinnor? Vad händer när dessa politiker använder feministiska argument för att problemförklara invandring och smutskasta muslimer? Lisa Bjurwald gör en lysande analys av hur rasism accepteras när grodorna hoppar ur en läppstiftsrosa mun, vilket inte bara avslöjar relativiteten i vad som räknas som rasism utan också hur vi handskas med kvinnligt ledarskap. Och de enda som tjänar på våra fördomar är de som använder främlingsrädsla och avhumanisering av "dom andra" för att gripa makten.

Även Bang bjuder på en seriestripp. Liv Strömquist har lånat ut sin briljans på två sidor, där hon gör upp med det svenska traditionsfirandet av Lucia. Hon spårar den importerade, italienska traditionen till två redaktörer som bestämde sig för att hålla en skönhetstävling i en tidning. Luciafirandet framstår lika genuint som vår coca-cola-röda jultomte, och som en objektifierande manifestation snarare än en hederlig, svensk tradition. Med en underbar illustration och kort text delar hon med sig av de verkliga rötterna till svenskarnas firande av 13 december: det var en allmänt fruktad dag då kvinnodemonen Lussi härjade. Liv Strömquist föreslår att Luciafirandet byts ut mot härjande fjortisar som utför ritualer med mensblod.

Bang lyckas med sitt taktiksnack och flyttar fram positionerna genom att nyansera bilden av Turkiet och Jemen i revolutionens spår, ger plats åt Sara Ahmed som pratar med Ulrika Dahl om perspektiven vithet, brunhet och hur myndigheter och organisationer använder jämlikhets- och integrationspolicys som alibi för att slippa agera på riktigt.

Det är upplysande och viktig läsning som rustar dig inför nästa batalj med din egen rädsla, ett motgift mot viljan att tryggt falla in i ledet och ropa glåpord efter Jimmie Åkesson när den verkliga faran är passivitet och okunskap om dig själv såväl som "den andre".

CECILIA BURMAN