Felicia Försvann
av Felicia Feldt
Utgiven av: Weyler förlag
”En sak ska du ha klart för dig. Att här vill jag inte se några sura miner. Jag vill se en glad flicka. Har du förstått?
Och visst, jag förstår. Jag har fått en hårt åstramande fläta av mamma och en tillrättavisning. Men i hemlighet har hon fått något tillbaka. Och det vet hon inte om. För när hon håller så där om min haka så skickar jag allt mitt hat som jag har. För mig själv, i min egen tystnad.”
Jag har aldrig läst en bok så fylld av hat mot en mor. Felicia Feldts uppgörelse med sin mor Anna Wahlgren – är helt igenom oförsonlig. ” Felicia försvann ” ifrågasätter inte bara Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder utan en hel livsstil.
I korta daterade episoder varvade dåtid och nutid berättar Felicia Feldt om sin mor som super, hånar, slår och kommer hem med olika män som förgriper sig på barnen och som har synnerligen ondskefulla bestraffningsmetoder.
Hon berättar om mobbningsdagen som infaller dagen före barnets födelsedag. Mobbningsdagen är en dag då barnet får ta emot elaka tillmälen och får uträtta allas sysslor, får inte deltaga i middagen utan får sitta ensam och äta ett kallt fiskuvud!
Allt för att sedan verkligen kunna uppskatta dagen efter – Födelsedagen – då allt går i barnets tecken, god mat, godis och presenter.
Det var 1983 som Anna Wahlgren gjorde stor succé med Barnaboken. Den såldes i stora upplagor och hon framstod som supermorsan, med en hel flock med ungar som alla var väluppfostrade, lyckliga och levde i den fullständiga familjeharmonin. Men så var det tydligen inte. Jag har svårt att se att Anna Wahlgren någonsin igen ska kunna yttra sig om barnuppfostran. ” Felicia försvann ” är en fullständig avrättning.
Det är ju många ”barn” till berömda föräldrar, som sett sig manade att ge sin bild av barndomen. Jan Myrdal var den som inledde genren 1982 med sin ”Barndom”. Han gav ett hatporträtt av sina föräldrar Alva och Gunnar Myrdal.
Cecilia Krusenstjerna, dotter till f.d Volvochefen PG Gyllenhammar, berättade i sin bok, ” En spricka i kristallen ” hur det kunde se ut bakom den glansiga fasaden. Hans Falk kom ifjol med sin barndomskildring ”Uppväxt” där han beskrev hur han upplevt sin neurotiska mor Kerstin Thorvall. Slas son Nils Claesson beskrev sin far som en missbrukare och svikare i boken ”Blåbärsmaskinen”.
Det finns många fler ”barn” som blivit beskrivna i föräldrars böcker och som nu vill ge sin egen bild av hur det var. I maj kommer Pär Wästbergs dotter Johanna Ekström med sin barndomskildring ”Om man håller sig i solen”.
Jag känner mig tveksam till alla dessa hatskildringar. Vad har de för nytta? Läser vi dem bara för att det är barn till kända föräldrar som skriver och vi, nyfikna, tror oss få en titt bakom kulisserna? Vad lär vi oss av dem? Varför blev inte Doris Dahlins fruktansvärda skildring ”Till mamma på mors dag”, lika uppmärksammad. Var det för att det var bara en helt vanlig morsa?
Det finns ju barndomskildringar som även är god litteratur. Jan Myrdals ”Barndom ”, August Strindbergs ”Tjänstekvinnans son”, Åsa Lindeborgs ”Mig äger ingen” och många andra.
I Radions P1 , sa Felicia Feldt att hon vill ha balans, jämvikt i och med att Anna Wahlgren använt sin barnflock som rekvisita under alla år. Anna Wahlgren har kommenterat sin dotters bok i ett pressmeddelande – ”– Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.”
Som läsare känner jag mig indragen i en djup familjekonflikt. Vad förväntas det av mig? Jag kan inte ta ställning – för egentligen så vet jag ju ändå ingenting om vad som varit. Och hatet i ”Felicia försvann” är så hårt och oförsonligt så det överskuggar bokens litterära kvaliteter.
Yvonne Gröning
kultur@daladem.se
