Han tänkte, han byggde, han segrade. Christopher Polhem gjorde tidernas klassresa och revolutionerade Falu gruva och Stjernsund. DD:s Bo Degerman har läst en ny biografi.

Bok

Christopher Polhems
testamente

av Michael H Lindgren

Utgiven av: Tekniska museet, Nielsen Norén Förlag,
med flera

Begåvning och klassresa hör ihop. Men förr gällde det att någon förmögen gynnare eller förstående präst upptäckte den fattiges exceptionella begåvning. Christopher Polhem (1661-1751) hade den turen. Ändå hade det inte räckt. Han låg själv i. Hans otåliga snille drev på. Kanske också ärelystnaden. Den brukar vara en pålitlig kraftkälla.

Christoper Polhems väg är makalös för hans tid. Hans far var tysk entreprenör på Gotland, mindre framgångsrik dock, och hans mor enkel borgardotter från Vadstena. Fadern dog och styvfadern försköt pojken. En farbror förbarmade sig men dog, och styvmodern försköt pojken. Han blev nådehjon utan nämnvärd skolgång.

Men han räknade, skrev och slöjdade på fritiden, arbetade på större gårdar alltmedan han utvecklade sin hantverksförmåga, började tillverka ur och konstruerade diverse mekaniska maskiner.

Tillresta häpnade och unge Polhem själv bönade hos prästerna, socknens enda intellektuella: Han behövde lära sig latin för att komma vidare i studierna. Prästerna förstod men saknade inflytande uppåt. Hur det var, efter kontakters kontakter kom 25-årige Polhem till Uppsala där han tilläts bo hos en professor och beissta föreläsningarna mot löfte att laga det stillastående men märkliga astronomiska konsturet i domkyrkan.

Studierna blev det föga bevänt med. Matematiken gick lätt men latinet krånglade och konsturet upptog snart all tid. Polhem räknade, smidde, filade och svarvade i två år. Och si, då gick konsturet. Bergskollegiets president hörde av sig. Kunde den unge mannen konstruera gruvmaskiner?

Polhem förfärdigade en modell som förevisades Karl IX. Kungen gapade. Slikt hade inte setts. Polhems lycka var gjord. Uppdragen hopades. Han konstruerade den ena maskinen efter den andra. Idéer och initiativ flödade hela livet. Han blev rik. Han adlades. Idag pryder han 500-sedlarna.

Detta var långt före kolet, ångan, elektriciteten och oljan. Vattnet var den effektivaste energikällan. Då som nu krävde direktörer, myndigheter och ägare: stärk konkurrenskraften, minska personalstyrkan, öka produktionen, höj avkastningen. Polhem förstod och hans uppfinningar och konstruktioner innebar rationalisering.

Han var en sann patriot, alltmera medveten om sin betydelse. Han såg en skyldighet att låta land och folk nyttiggöra sig hans snille. Han visste sitt värde.

Men inte bara mekanik och konstruktioner intresserade honom. Han startade en forskningsakademi, han lanserade pedagogiska förslag ( t ex skulle praktik och teori kombineras) och vis av sina svårigheter i ungdomen ville han hjälpa begåvningar.

Polhem var ett universalgeni som omfamnade allt och hade synpunkter på allt. Hade han inga blottor? Nog för att det finns folk med högsta betyg i alla skolämnen. Men någonstans brukar ändå luckor skönjas.

Så sant, Polhem tycks inte ha varit någon språkman av rang. Latinet stockade sig. Stavningen på svenska knorrade oläsligt. Konsonanterna vinglade fyllsjukt. Törhända led han av någon bokstavskombination i dagens mening. Ritningar dög han knappt till att göra. Han mätte med tumstock och räknade ut modeller. Praktiken med från start.

Vid Falu gruva och i Stjernsund fick Polhem riktigt visa sin förmåga. Han byggde uppfordringsverk som automatiserade driften. Han såg gruvdriftsförloppet som ett enda sytembygge med stånggång, vedklyvar och pumpverk, allt drivet med vatten eller möjligen vind. Blankstötsverket kallas en stor banbrytande konstruktion av hans hand.

I Stjernsund startade han manufakturverk, det vill säga varuproduktion utanför skråväsendet, och där firade hans kreativitet verkligen triumfer. Där tillkom de berömda uren (som fortfarande tillverkas), det finurliga polhemslåset, kuggtillverkningsmaskiner, en tallriksfabrik, ett filhuggeri, serietillverkning av knappnålar, ett valsverk, mekaniska vävstolar och mera därtill.

Denne Polhem, ständigt verksam, alltid nyskapande. Mötte han aldrig motgångar? Visst gjorde han det. Han klagade över att folk inte ville lära sig vad och hur han gjort. Han mötte oförstånd och avund. Arbetarna protesterade av rädsla att förlora jobbet. De vidtalade följde inte hans instruktioner. Hans många nydanande projekt störde gammal vanlig konservatism. Konjunkturerna var tidvis ogynnsamma. Personlig ovänskap med gruvchefer i Falun skapade inget framgångsklimat.

I kraft av sitt anseende, sin begåvning och sina kontakter högst upp kunde dock Polhem hävda sig. Kurage hade han. Han framstår som en teknikens lysgestalt i ett 1700-tal som man annars förknippar med peruker, franska, krig, någon träbock till kung, hattar och mössor, Then Swänska Argus, bländande teater, och mycket mörker och fattigdom. Föga hörs om teknisk kunskap på den här tiden.

Ingenieurer. Ingeniörer. Ingenjörer. De uppbars på 1800-talet som framtidens män. Med tiden fick vi civilingenjörer, överigenjörer, gymnasieingenjörer, vägingenjörer, tjugofemöresingenjörer, byråingenjörer, och på en gravsten kan det stå Förste Ingeniören, i förgyllt. Nikita Chrusjtjov kallade författarna ”själens ingenjörer”.

Utan ingenjörer inga framsteg och inget välstånd. Sverige behöver fler tekniker, lyder dagens påbud. Öka matteundervisningen! Kultursnobbar stoltserar med att inte kunna räkna. Men skall vi bemästra miljöhotet och finna nya utvägar för sysselsättning och framsteg behövs tekniker och naturvetare.

Teknologi är också annat än frigörelse. Den har även inneburit slaveri. Vidare finns ett teknikernas moraliska förfall. Tänk på all vapenuppfinning. Tänk på allt kommersiellt utnyttjande av hälsofarliga, tvivelaktiga och onödiga produkter. Tänk på miljöförstöringen. Vem har konstruerat? Vem har möjliggjort?

Företrädare för Svenskt Näringsliv vill sänka anslagen till

så kallade lågproduktiva humaniorautbildningar. En professor i idéhistoria svarar att anslagen till humaniora överhuvudtaget bör öka. Inte en ny tanke inom humanioras område har tänkts på tjugo år. Klipskhet utan vett är ödesdigert.

Gamle Polhem lånade sig veterligen inte till militärer och kvacksalvare. Han framstår som både vidsynt och framsynt. Han duger som föredöme för teknikerkåren, verkar det.

Biografier skrivs vanligen över humanister. Michael H Lindgren, doktor i teknik och social förändring, kallar försiktigt sin bok om Polhem för berättelse. Må så vara. Men det känns bra med denna skildring om tidernas ingenjör och snille. Vi behöver sådana här verk för att – med vaksamhet, dock – inse att bakom tekniska framsteg som betytt så mycket för vår moderna civilisations tillblivelse står snillrika och skapande personer som kunde räkna.

Bo Degerman
bo.degerman@daladem.se