Bok
Tyst i klassen
av Björn Ranelid
Utgiven av: Albert Bonniers förlag
Björn Ranelids nya roman, vars titel dock knappast är en hyllning till utbildningsminister Jan Björklund (snarare tvärtom), är det hittills bästa, mest sammanhållna och mest angelägna verk han skrivit.
Stilen har renodlats och fått en helt annan klarhet och koncentration. I mångt och mycket kan den påminna om exempelvis Lars Ahlins lite högtidliga men samtidigt stramt hållna prosa.
Romanen, komponerad i fem avdelningar, som ett klassiskt drama, åberopar flera gånger Pär Lagerkvists roman om Barabbas – och just frågor om moral och etik genomsyrar berättelsen. En av huvudpersonerna, Kristina Lilja, blir präst men ställer sig alltmer kritisk till Svenska kyrkans etik och praktik. Och som helhet blir boken en berättelse som speglar hela det svenska 1900-talet, det svenska folkhemmet och de numera allt snabbare väx-ande klyftorna i samhället.
Berättaren framhåller att arbetarfamiljen Liljas öden vittnar ”mer om det rådande samhället och riket Sverige än vad många andra bemärkta, lyckade och framgångsrika människor gjorde”.
Enligt fiktionen uppsöker Karin Lilja författaren Björn Ranelid och ber honom att skriva en roman om henne och hennes familj. Det gör han gärna – annars kommer denna berättelse att ”gå förlorad för eftervärlden”. Huruvida Tyst i klassen faktiskt grundas på ”en berättelse ur verkligheten” är en öppen fråga, men detta är trots allt en uttalad ”roman” och utan att närmare veta skulle jag snarast tro att författaren (återigen) använder sig av klassisk romantisk ironi, med inslag av metaperspektiv.
Karin Liljas make framställs som ett slags godhetens motpol, som schablonbilden för ondska och mänskligt förfall. Men – typiskt nog krackelerar denna endimensionella personteckning: inte ens Björn Ranelid kan boken igenom göra den sannolik. Börjar man avtäcka en sådan personlighet kompliceras den ofelbart. I romanens inledning framställs Karin respektive Oskar Lilja som varandras motpoler: godhet kontra ondska – men denna dikotomi upprätthåller berättaren inte längre fram än till sidan 198. Därefter anar man att också Oskar Lilja bär på en berättelse – som fullt utvecklad kanske skulle bli lika spännande som Karin Liljas – om bara författaren gett honom chansen.
I den mån det finns ett inslag av saga, legend i Björn Ranelids romaner – och det gör det ofta – brukar även idealiserade personporträtt få åtminstone små, små sprickor. Berättelserna mörknar, i takt med att de framskrider.
Björn Gustavsson
bjorn.gustavsson@telia.com
