DD:s kritiker Gunder Andersson anser att Jan Troell är större än Ingmar Bergman. Bergman grävde mest ned sig i det borgerliga själslivet. Troell är bredare, både till tematik och personregister. I hans verk finns hela samhället med, anser Andersson.

De två Malmö-pågarna Bo Widerberg och Jan Troell var ungefär jämngamla och båda blev så småningom världsberömda filmregissörer efter att från början ha gjort annat. Widerberg började som författare och Troell var stillbildsfotograf och smalfilmare samtidigt som han arbetade som lärare. Tillsammans gjorde de kortfilmen Pojken och draken och Troell var fotograf på Widerbergs långfilmsdebut Barnvagnen.

Mer olika temperament är det svårt att tänka sig. Widerberg en energisk och påstridig pratkvarn, Troell försynt, närmast mild. En gång fick han ett ordlöst raseriutbrott, det var när Vilhelm Moberg föreslog en ändring i den scen i Utvandrarna där Karl Oskar och Kristina ska anträda resan till Amerika. Rasande slet Troell av sig sina handskar, slängde dem på marken, sprang till skogs och var borta ganska länge. Ett motsvarande utbrott fick han mot Gene Hackman under en av sina amerikanska inspelningar.

Episoderna berättas i Kurt Mälarstedts monumentala Troell-biografi Regi, Foto, Klippning. Mälarstedt är ingen utpräglad kritiker eller analytiker, som allmänjournalist lutar han sig rätt mycket mot intervjuer med Troell själv och folk runt omkring som hans hustru Agneta Ulfsäter-Troell, producenten Bengt Fors-lund och andra.
Jan Troell drömde aldrig om att bli filmregissör, och förklarar blygsamt att han knappt ser sig som en sådan ens idag – detta efter 15 långfilmer och 33 kortfilmer i alla genrer och format!

Troell är en bildpoet och sin egen fotograf. Han använder mycket film, varpå han själv klipper fram en vacker rytm ur detta omfattande filmmaterial. Till en del handlar det om improvisation, även under inspelningen. I olika inspelningspauser kan han filma till synes oväsentliga saker i naturen som sedan blir stämningsförhöjare i den färdiga filmen. Alla som sett Här har du ditt liv minns väl den fågel som lyfte i början av filmen, en poetisk symbol för Olofs uppbrott från barndomsmiljön.

Intressant är att det ofta varit en enstaka bild som inspirerat Troell att sätta igång olika filmprojekt. Viktig för honom har alltid varit en målning av en igenvuxen stig som fanns i hans barndomshem. När han fick förslaget att göra filmen om Hamsun var han först tveksam, men när han i dennes roman Under höststjärnan (1906) läste om en ”igenvuxen stig” tände han till. (Då kände han tydligen inte till Hamsuns sista bok, den självbiografiska På igenvuxna stigar, skriven i hemlighet på mentalsjukhuset och först utgiven i Sverige eftersom inget norskt förlag vågade ta i den.)

Efter Utvandrarna och Invandrarna kom locktonerna från Hollywood, och Troell gjorde där två numera bortglömda, rätt miserabla filmer. Skälet: Troell fick inte jobba som han var van, han fick inte vara sin egen fotograf, av fackliga skäl fick han inte ens ta i kameran. Det hände att han somnade i regissörsstolen, varpå han väcktes för att säga ”shoot!” Han tackade nej till en fortsatt Hollywood-karriär, förlorade miljoner på det men vann ett nytt konstnärligt kapital.

På 50-talet formulerade den franske filmkritikern André Bazin sin auteur-teori, som gick ut på att vissa regissörer, som Hitchcock, John Ford och andra har teman de ständigt återvänder till. Även Troell är en utpräglad auteur, vilket Mälarstedt noterat utan att använda termen.
Hans filmer handlar genomgående om undantagsmänniskor som bryter sin egen väg, eller har en fix idé av något slag. Så redan i kortfilmen Uppehåll i myrlandet, efter en novell av Eyvind Johnson om bromsaren Kvist, som stiger av malmtåget enbart för att välta ned en stor och tung sten utför sluttningen. En film som gav entrébiljett till Eyvind Johnsons självbiografiska romansvit.

Men det är också påtagligt hur många av Troells filmer som handlar om döden. Ole dole doff, som ut-spelar sig i skolmiljö, Ingenjör Andrés luftfärd, Så vit som en snö, om den dödsstörtande kvinnliga aviatrisen Elsa Andersson, för att nämna några.
Boken innehåller en mängd bilder från de olika
inspelningarna men också en dvd med 17 kortfilmer, tillkomna 1960 till 2010, varav tre reklamfilmer för den då nybildade Skandinaviska Enskilda Banken. Mycket roande. Här finns även spontant tillkomna, helt underbara kortfilmer som i sin enkelhet för tittaren rakt in i Troells existentiella credo.
Peeping Tom är något så osannorlikt som en film om en katt som iakttar två knullande nyckelpigor; när det är klart flyger de åt varsitt håll. Bättre har 70-talets idéer om den fria sexualiteten aldrig skildrats. Och så filmen om mätarlarven, som till tonerna av Zorbas dans kämpar för att ta sig över olika hinder innan den plötsligt faller ned i en bred springa. Där kom temat med dödens oavbrutna närvaro tillbaka. Jag tror Samuel Beckett skulle ha uppskattat den filmen.

Själv betraktar jag Jan Troell som en större och framför allt intressantare filmregissör än Ingmar Bergman. Medan denne mest grävde ned sig i det borgerliga själslivet och stannade där är Troell bredare, både till tematik och personregister. I hans verk finns hela samhället, från tonårsmördaren i Il Capitano till de fattiga arbetarna i folkhemmets uppbyggnadsskede plus alla dessa underbara kortfilmer.
För den som inte insett Jan Troells storhet som filmregissör måste Mälarstedts bok vara en uppenbarelse. Bara den bifogade dvd:n är värd bokens pris.

Gunder Andersson
spencer.unlimited@gmail.com