De mest uppenbara avarterna i sjukförsäkringsreformen har börjat bli tydliga. Media har berättat om hundratals personer som har drabbats av orimliga konsekvenser av reformen – exempel som bara är toppen på ett isberg. Samtidigt visar myndighetsrapporter att målet att få de utförsäkrade i jobb totalt har misslyckats.

Färre än tre procent har fått arbete på den ordinarie arbetsmarknaden och tiotusentals svårt sjuka har ställts i en ohållbar situation. Opinionen börjar vända.

I det läget har de mindre partierna inom Alliansen krävt att man ska ”slipa bort kanterna” i sjukförsäkringen och den nytillsatte socialförsäkringsministern Ulf Kristersson lovar att granska regelverket ”med förstoringsglas”. Tydligen hoppas man att opinionen låter sig nöja med att några av de mest uppenbart omänskliga detaljerna rättas till.

Det gäller att desarmera frågan innan vanliga friska förstår att också deras hela ekonomi kan rasa samman som ett korthus om de själva drabbas av sjukdom. Detta var skälet till att man införde den allmänna sjukförsäkringen. Om alla förstår att de i morgon själva kan tillhöra gruppen "bidragstagare" och ett år senare utförsäkrade, så försvinner troligen allt stöd för de pågående förföljelserna av sjuka människor.

Vi som själva är drabbade eller lever bland drabbade, ser hur de nuvarande sjukförsäkringsreglerna förvärrar det problem de var avsedda att lösa. Dessutom har de utvärderingar som har gjorts av reformen bevisat misslyckandet. De sjuka är mycket sjukare än regeringen hade trott. Över hälften av dem som utförsäkrades vid årsskiftet har nu kommit tillbaka till sjukförsäkringen, med kraftigt försämrad hälsa. Av resten är det ytterst få som klarar ett jobb.

Botemedlet mot sjukdom är alltså inte arbete. Botemedlet är bättre sjukvård och rehabilitering!

Problemet är att den allra största majoriteten av de sjuka inte får den vård de behöver. 70 procent av de sjukskrivna – huvudsakligen kvinnor – har sjukdomar som sjukvården och den medicinska forskningen i stor utsträckning negligerar. Trots att de orsakar stort lidande och försämrar arbetsförmågan avsevärt, är smärt- och andra symtomdignoser lågstatusdiagnoser inom den medicinska professionen, till stor del därför att de främst drabbar kvinnor. Det gäller bland annat utslitning av rörelseapparaten, fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, reumatiska sjukdomar och psykiska diagnoser.

Den enskildes lidande och funktionsnedsättningar är ofta lika stora som hos cancersjuka i slutskedet eller aidssjuka. Skillnaden är att dessa sjukdomar inte lika snabbt och dramatiskt är livstidsförkortande. Vården av dessa grupper kräver långvariga och tålmodiga insatser, och ger ingen hjältegloria som till dem som med kniven snabbt lyckas skära bort det onda.

Tvärtom avfärdas dessa svåra sjukdomar av somliga som ”kärringsjukdomar”, en inställning som också har smittat sjukförsäkringssystemet. Kvinnors sjukdomar och lidande anses inte vara ”riktiga” sjukdomar, och anses därför kunna bekämpas genom att helt enkelt friskskriva de drabbade.

När nu misslyckandet av den teorin har blivit så uppenbar, är det dags att ta itu med problemet i stället för att förneka det. Satsa på forskning, vård och medicinsk rehabilitering av de förbisedda sjukdomsgrupperna!

Det går inte att lagstifta bort sjukdomar. Men med rätt insatser går det mycket ofta att bota eller lindra dem.

GERTIE GLADNIKOFF,

journalist
Aktionsgruppen för de sjukförsäkrades rätt

JENNY FJELL,

läkare
Nätverket RESURS

MARIA WERME,

leg sjukgymnast
Nätverket SLUSSA