När det gäller det svenska järnvägsnätet och de senaste vintrarnas tågkaos, anser jag inte att problemet ligger i det nordiska klimatet. Järnvägarna har fungerat i hundratals år tidigare.

Nej, problemen är flera och mera närliggande. Det började så smått för ett antal decennier sedan, när man ansåg att vissa bansträckor i glesbygd inte längre var ”lönsamma”.

Regeringen Palme beslutade då att dessa banor skulle läggas ner och rivas bort. Försvaret fick till och med i uppdrag att, ”som övning”, spränga några järnvägsbroar, något som man idag kan betrakta som ett kulturbrott. Men detta var inte nog. Allt fler järnvägslinjer lades ner i snabb takt. Järnvägsdöden blev ett begrepp.
De slantar man eventuellt tjänade på nedläggningarna behövdes nog för att satsa på de överhettade storstadsregionerna. Men redan då satsades förstås pengarna på fel saker, eftersom kvarvarande järnvägsnät fått stå tillbaka för att idag betraktas som det mest eftersatta i Europa.

Det har ju under senare år satsas väldiga belopp på nya spår i södra halvan av landet och Botniabanan i norr. Det kan man tycka är aktningsvärt. Men så inhandlades en fordonspark som inte klarar det nordiska klimatet. Här har man tydligen endast beaktat pris och komfort. Ständigt framhålls kvalitet och säkerhet hos, bland annat, svensktillverkade bilar. Varför inte satsa på svensktillverkat när det gäller lok och vagnar? Det skulle säkert också kunna ge exportinkomster från länder med liknande klimat. Man behöver för den skull inte göra avkall på komforten.

Man har under vinterns tågkaos försökt att hitta någon syndabock av dignitet, utöver snö och kyla. Det verkar, med all rätt, vara godstrafiken som fått ta på sig mycket av det ansvaret. Det talar ju för sig själv. Hur skall de tunga, icke strömlinjeformade, transporterna platsa bland de allt snabbare persontågen?
Finns det då en lösning på det problemet? Naturligtvis! Ett eget spår för godstrafiken med en egen sträckning för i första hand de långa transporterna.
Den gamla Inlandsbanan mellan Gällivare och Kristinehamn byggdes en gång främst av den anledningen. Järnvägstransport kombinerat med sjöfart från norra Vänern. Inlandsbanan används och fungerar fortfarande i Norrland för både godstransport och turism.

Ett återställande av hela Inlandsbanan, inklusive en rejäl upprustning och elektrifiering skulle vara en ypperlig lösning för huvuddelen av de tunga transporterna genom landet. En pulsåder med förgreningar på maximalt 20 - 25 mil ut åt sidorna.
Banan skulle även kunna förbindas med befintlig järnväg söderut, mellan de stora sjöarna, och anslutas till Öresundsleden.
På grund av de stora gruvexploateringarna i norr kommer med all säkerhet transportbehovet att öka till följd av byggverksamhet service och underhåll, varför problemen med att passera genom de överhettade områdena skulle öka.
Längs Inlandsbanan finns för övrigt ett stort antal höjdlägen som är väl lämpade för vindkraftsutbyggnad.

Jag förmodar att en utbyggnad av det här slaget skulle sluka ett antal miljarder av våra skattepengar, men jag tror också att det vore väl satsade slantar. Det kan även tänkas att EU vore villigt att satsa, med tanke på den allt större efterfrågan på svensk malm och skog utomlands.
Under upprustningen av Inlandsbanan skulle det skapas en mängd jobb i just sådana trakter som är i mest behov av arbetstillfällen.

Den nya Inlandsbanan torde, som tidigare den gamla, ägas och drivas av staten, eventuellt tillsammans med berörda kommuner, för att säkerställa drift och underhåll, samt att eventuella vinstpengar inte kommer på avvägar.

SVEN-OLOF LINDQUIST