För någon vecka sedan kom första korrigeringen av landets statsminister mot nuvarande utrikesministern. Idag kom nästa och den var så uppenbar att den var pinsam.
Bakgrunden är enkel- men dess verklighet på gator o torg i Libyen desto mer fruktansvärd. Utrikesm. svarade igår på frågan om Ghadaffis avgång: "Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling."
Samma principiella hållning hade han angående Egypten. Efter Mubaraks avgång förklarade han sin tystnad med att tala om nationalkänsla och att "egypterna var ett stolt folk som inte ville ha någon hjälp utifrån." Stolta är tydligen libyerna också och förresten finns det något folk på denna jord som inte är stolt?
Idag inser statsministern den politiska katastrof Bildt håller på att ställa till med och går rakt in på dennes fackområde och gör tydliga markeringar – för att inte säga uppläxningar:
"Jag kan inte namnge någon diktator i världen som jag tycker skall sitta kvar därför att det är ett bättre alternativ än demokrati och folkstyre..."
En gång i tiden – för snart två decennier sedan – var dagens utrikesminister tämligen nyvald statsminister. Redan efter två månader talade han då om hur hans regering hade lyft regeringsarbetet "från det rutinartade förvaltandet till den skapande statskonsten".
Landets utrikesminister har på bara några veckor – i samband med svåra men viktiga och sannolikt avgörande historiska skeenden för nationer och folk, för att inte tala om delar av kontinenter – uppvisat en provkarta på politiska missgrepp, klavertramp, pinsamheter och attityder som är raka motsatsen mot "skapande statskonst".
¤ Hänvisningen till stabilitet vad gällde Egyptens tillstånd för några dagar sedan och att inte kräva diktatorn Mubaraks omedelbara avgång.
¤ Jämförelsen med utvecklingen av demokratin i Egypten med vad som hänt i Sverige och Örebro där valmyndigheten beslutat att ett val skall göras om.
¤ Att inte igår kunna ta ställning för diktatorn Ghadaffis avgång utan återigen tala om stabilitet.
Visst kan det vara en tröst att statministern rättar och räddar sin utrikesminister och därigenom mildrar den skam som faller över regeringens agerande. Men egentligen är hela saken djup tragisk för alla som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter.
Sveriges utrikesminister uttalade en gång i egenskap av statsminister att "Sverige har börjat tala och Europa har börjat lyssna." När samme person nu talar lyssnar folket inte längre och statsministern måste gå ut och tala om vad Sverige menar och var Sverige står så att det hörs i Sverige, i Europa och i Nord-Afrika. Frågan är hur länge och hur stort tålamod har svenske statsministern med sin utrikesminister?
Örjan Fridner (s)
Ljusdal o Mora
