EMU var ett politiskt projekt men ekonomiskt ohållbart. Det var uppenbart för den som ville se att stora obalanser var inbyggda redan från början. EMU-länderna fick tillträde till en växelkurs och ränta som inte alls passade deras olika ekonomiska förhållanden.
Obalanserna borde ha fungerat som stoppsignal, men den politiska prestigen var viktigare.
En valutaunion med en centraliserad penning- och valutapolitik och en decentraliserad finanspolitik hade aldrig tidigare prövats. Det tog 150 år innan USA:s valutaunion började fungera på allvar. EMU har fungerat i 20 år och redan lett till stora problem för ländernas medborgare.
Det är euron och det illa fungerande penningpolitiska systemet ihop med finansspekulationen som är den verkliga orsaken till dagens kris i Europa. Men få politiker vågar erkänna att det är euromedlemskapet som har skapat och förvärrat krisen.
När valuta- och penningpolitiken inte finns tillgängliga som politiska redskap återstår enbart finanspolitiken och interna smärtsamma devalveringar. Den enda medicinen som ordineras är massiva besparingar. De som får betala priset är vanliga människor, framförallt de i euroländerna.
Arbetslösheten ökar. Krav på lönesänkningar, försämrade pensioner och stora nedskärningar i välfärden drabbar löntagarna hårt och är numer vardagsmat. Nedskärningarna försämrar efterfrågan, vilket i sin tur gör det ännu svårare att ta sig ur skuldproblemen.
Kraven på nedskärningar tyder på att ansvariga politiker inget lärt av 30-talskrisen och de effekter de stora nedskärningarna då fick, bland annat i form av massarbetslöshet. EMU har också bidragit till den låga produktivitetsutvecklingen i många av de i dag hårt skuldsatta länderna.
För att lösa den akuta krisen kräver man nu att människor runt om i Europa ska ta ansvar för bankernas oansvariga långivning och överta deras risker.
Räddningsaktion på räddningsaktion sätts in. Lån efter lån lyfts bort från bankerna och läggs på skattebetalarnas axlar. Den fond som nu byggs upp med 440 miljarder euro för att klara krisdrabbade länder betalas av EMU-ländernas skattebetalare utan att de har tillfrågats eller har någon som helst insyn i vad de betalar till eller vilka risker de tar.
Frågan är om fonden kommer att räcka eller om skattebetalarna kommer att få ytterligare krav, för skulderna är mycket större än fondens innehåll. Totalt har de skulddrabbade länderna Grekland, Italien, Irland, Portugal, Spanien, Belgien och Frankrike skulder på 5 500 miljarder euro.
Så de vackra ord vi hörde i folkomröstningen om EMU om att den gemensamma valutan skulle skydda mot spekulation och utsatthet på de finansiella marknaderna och dessutom göra det möjligt att satsa mer på välfärden visade sig vara ren humbug.
EMU skulle dessutom bidra till fred och stabilitet och skapa ökad förståelse, men vad vi ser är i stället ökad rasism, främlingsfientlighetoch högerextremism. Frågan är hur mycket detta politiska projekt ska få kosta när det dessutom redan från början stod klart att det var en ohållbar konstruktion.
Vänsterpartiet anser att inte en skattekrona ska gå till att rädda det ohållbara EMU-projektet eller till europeiska banker.
Ulla Andersson,
Jonas Sjöstedt,
riksdagsledamöter Vänsterpartiet
