Jag har vuxit upp i ett skolsystem med ständiga examinationer. Agnarna skulle skiljas från vetet termin efter termin, läsår efter läsår, tills konkurrensens höjdpunkt inträffade med full kraft: de stora nationella proven om ett alltför litet antal platser på högskolor och universitet.
Detta upplevdes av oss barn och ungdomar som att befinna sig i ettlågintensivt krigstillstånd där de flesta skulle till slut stupa framför den högre institutionens stängda port. Det var åtminstone vad de flesta av oss befarade skulle ske.
I skuggan av det offentliga skolsystemet som alla i princip skrattade åt växte ett myller av små, privata ämnesskolor som mot en saftig månadsavgift garanterade toppbetyg och en biljett till högskolan. Och ja, de kunde faktiskt uppfylla löftet i betydligt högre grad än det offentliga systemet men det kostade skjortan, en skjorta som inte alla mina kompisars föräldrar hade i sin garderob. Denna bild borde framstå som en mardrömsbild för Sverige.
Jag har under senare tid fått anledning att reflektera över skolfrågan både utifrån mina barns skolgång men även utifrån den uppmärksammade UR-serien ”Världens bästa skitskola”.
Ty följande saker har hänt i Sverige sedan jag först mötte detta land, i mitten av 80-talet och som jag själv bevittnat som utbildad lärare.
För det första; kommunaliseringen av skolan 1992. Den har betydligt försämrat för jämlikheten i barns och ungdomars utbildning. Det hänger mycket på vilken kommun du bor i och även i vilken stadsdel. Skolverk och skolinspektion i all ära men vad händer under den tid som det kan ta för inspektionen att ”läxa upp” en skola för upptäckta brister?
Det som händer är att ett barns skoltid rinner iväg och kommer aldrig tillbaka. I årskurs nio är föräldrar och pedagoger tvungna att krypa till korset och konstatera att ”nog var våra insatser otillräckliga, vi borde kanske agerat tidigare. Men vi var naturligtvis tvungna att prioritera resurserna” ett korskrypande som bevisligen inte är så sällan förekommande i Sverige idag.
För det andra; friskolereformen. Den började med eldsjälars drömmar och har slutat med riskkapitalbolags ständiga ”värdeförädling” av våra skattemedel, konsekvent smitning från svensk skatt, betygsinflation som en del av skolans marknadsföringsstrategi, segregering av elever och därmed förstärkning av deras sociala bakgrunds betydelse för framgång.
Dessa två reformer har en gemensam nämnare som verkar i samma negativa riktning: eleven blir ett offer på de offentliga resursminskningarnas altare. Eleven blir också ett offer på grund av omvandlingen av de sinande offentliga medlen till vinster som inte återinvesteras i ökad pedagogisk kvalitet utan blir avkastning till bolagsägarna. Vi kanske bör tänka i makttermer även i skolfrågan: vem vinner i och med dessa förändringar?
En tredje förändring som skett är av pedagogisk karaktär: pedagogen har i mångt och mycket tappat initiativet i klassrummet, en förändring redan under 90-talet som jag själv upplevt som lärare. Katederundervisningen har hånats och misstänkliggjorts varpå man många gånger avsagt sig möjligheten att berätta, förklara, diskutera, kontrollera att alla förstått., kort sagt få alla med sig på tåget.
Friare arbetsformer, som långa individuella arbetspass och ofta smått kaotiska grupparbeten har däremot marknadsförts hårt i skolvärlden. Eleven har fått ett allt större ansvar för sin skolgång och inlärning dock utan makt att värja sig mot denna inlärningsmiljö. Pedagogen har omvandlats till en bevakare och ”mentor”.
Detta samtidigt som speciallärarna har integrerats i klassrummet och fått en mer konsultativ roll åt klasslärarna. De barn som är i behov av extrahjälp får ofta vistas bland trettio till, vilt grupparbetande klasskamrater. Detta är en miljö bara för de allra starkaste.
Som ett brev på posten kommer den politiska rekylen: en återgång till en disciplinär och ständigt examinerande skola. Man vill använda fler examinationer till att upptäcka barn som riskerar att inte nå målen och detta är förståeligt.
Denna omsorg om eleven är dock dömd att misslyckas om inte kommunen eller friskolan inte vill eller inte anser sig ha råd att följa skollagen och erbjuda tidig och tillräcklig hjälp. Den är dömd att misslyckas även på grund av undervisningsformerna och hur man använder specialpedagogerna, de som nu är kvar sedan 90-talet. Jag har hittills inte hört talas om en kommun som fått böta eller fått andra påföljder av sådana skäl. Är inte detta att reagera i efterskott, att lägga ett alltför stort ansvar på eleven?
Antonis Kassitas
förälder och utbildad lärare
