I november 1989 beslutade FN om en Barnkonvention i 54 artiklar. Konventionen trädde i kraft i september 1990 och ratificerades av Sverige som ”ett lagligt bindande dokument”.
Artikel 3 i Barnkonventionen lyder som följer: Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
Av någon underlig anledning har Konventionen aldrig upphöjts till svensk lag trots att FNs Barnrätts-kommitté, våren 2009, rekommenderade att Barnkonventionen skulle erkännas som svensk lag. Denna försummelse möjliggör för svenska myndigheter att i asylfrågor fritt tolka vad som menas med ”barnets bästa”.
För Migrationsverket betyder barnens bästa att de kan skickas ”hem” för att bo på gatan med mammor som måste försörja sig på tiggeri eller prostitution, eller till pappor som misshandlat dem, kanske anledningen till att de flydde från början. Barn som är födda i Sverige kan utvisas till länder de aldrig har sett tillsammans med svårt psykiskt sjuka föräldrar, som riskerar fängelse och tortyr vid ett återvändande.
De kan skickas till morföräldrar som betraktar dem som ”horungar” när deras mamma gift sig mot klanens vilja. Allt detta motiveras godtyckligt av Migrationsverket med att barnens ”psykosociala utveckling” främjas bäst av barnets rätt till sina föräldrar, varför de får följa ”hem med mamma och pappa”. Barnens eventuella synpunkter efterfrågas nästan aldrig.
För Socialförvaltningen, som ibland placerar asylsökande barn i familjehem på grund av föräldrarnas oförmåga att ta hand om dem på ett godtagbart sätt, innebär ”barnets bästa” något helt annat. Här poängteras barnens integration i samhället, kompisar, ett tryggt familjeliv, framgångar i skolan, social- och språklig utveckling. Ett återvändande till hemlandet skulle strida mot Barnkonventionens påbud om barnens bästa då uppbrottet från Sverige skulle vålla ”allvarlig skada på barnens fysiska, psykiska och känslomässiga hälsa och utveckling”.
Hur kan två svenska myndigheter tolka Barnkonventionen så olika? Barnkonventionen listar fyra huvudprinciper som underlag för tolkningen av övriga artiklar. Om man läser dem, måste man dra slutsatsen att Socialförvaltningens tolkning ligger närmare FNs intentioner. Wikipedia summerar dem som följer:
Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.
Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.
Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.
Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.
Lars-Axel Nordell (KD) har nyligen väckt motion i Riksdagen om att Barnkonventionen ska implementeras i svensk lag. Det är inte en dag för tidigt. Tydliga regler för hur Konventionen ska tolkas och vad som menas med barnens bästa, måste fastställas, snarast!
För Asylgruppen i Falun/Borlänge
Margaret Hammare
