Planetens resurser är en fråga om rättvisa. Var och en som lever här har rätt till en framtid. Därför måste alla få inflytande över beslut som rör mänsklighetens framtid. Makten över framtiden måste kvoteras.
I Köpenhamn 2009 misslyckades den rika västvärlden helt med att leda världen till en överenskommelse om klimatet.
Durban 2011 hade kunnat sluta i fiasko det med. Men i sista stund lyckades utvecklingslandet Sydafrika ena nära 200 länder kring en färdplan. Den är ingen lösning på krisen, men kanske är den början till en lösning. Och jag ser det som ett tecken i tiden att det var en kvinna som ledde arbetet: Sydafrikas utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane.
Män skapade klimatkrisen genom århundradens rovdrift på jordens resurser, mer specifikt genom att elda upp så stora mängder fossila bränslen att klimatet hotar att kollapsa. En rovdrift som från början till slut är påhittad, genomförd och profiterad på av västvärldens rika vita män.
Män förbrukar mer energi, kör mer bil och äter mer kött än kvinnor. Kvinnor konsumerar mindre, åker kollektivt och äter klimatsmart.
70 procent av världens fattiga är kvinnor. Oftast har dessa kvinnor ansvar för barn.
De fattiga är ofta beroende av naturresurser för att kunna överleva. När skogar avverkas försvinner tillgången till skogens vilda frukter, ved, byggmaterial och medicinska växter. Dessa är oftast avgörande för inte minst kvinnors möjlighet att överleva och försörja familjen.
Kvinnor är mer engagerade för att bevara klimatet och framtiden, och agerar också i praktiken för att minska sin klimatpåverkan. Men trots att män skapat klimatkrisen och misslyckas med att lösa den. Trots att män bryr sig mindre om att lösa problemen. Trots det sitter de fortfarande vid makten över framtiden.
Män är exempelvis kraftigt överrepresenterade i börsbolagens styrelser, där 72 procent är män. Detsamma gäller i energiföretagens styrelser. Inom transportsektorn finns en stor dominans av män. De flesta politiska församlingar domineras av män.
Världsbanken anser att kvinnors delaktighet i beslutsfattande kan leda till bättre resultat för miljö och livsvillkor som gynnar alla. Jag håller med.
Om alla som berörs har lika inflytande på det som händer med planeten, kommer klokare beslut att tas. Från chefsförhandlaren som leder 200 länder till beslut, till den fattiga kvinna som vårdar sin familjs odlingar.
Många tunga vägval förbereds och beslutas i bolagsstyrelser, myndigheter och verk av personer som inte är folkvalda. Det kan handla om vägbyggen, kollektivtrafik, utsläppshandel. Energiproduktion, klimatförhandlingar, stadsplanering. Järnvägsinvesteringar, kommunal upphandling, miljöpolicy. Här måste kvinnor få halva makten. Kvotering kan vara en viktig metod för att nå dit.
På en global nivå måste kvinnor få mer makt, och det är den svenska regeringens ansvar att medverka till det.
Jag anser helt enkelt att framtiden tillhör alla i lika mått. Därför ska kvinnor garanteras hälften av makten över framtiden.
Mikael Gustafsson (V),
EU-parlamentariker
