Statsminister Reinfeldt tänker högt om pensionsåldern men börjar i helt fel ända. Sverige har nästan Europas högsta ungdomsarbetslöshet. I det läget väljer statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att ge en intervju, i Dagens Nyheter, där det främsta budskapet är att vi borde jobba tio år längre än nu innan vi får pension, till 75 år.
Från den mjuka intervjusoffan på planeten Rosenbad lät statsminister Reinfeldt tisdagen den 7 februari meddela att medborgarna i landet – med en snittålder för män på 78 år – i stället för att ta hand om barnbarn, läsa böcker, fiska eller gå ut med hunden borde överväga att gå i pension vid 75 års ålder istället för, som i dag, vid 65 år. Flertalet kroppsarbetande män och kvinnor i normala jobb – i vården, på byggen och i verkstadsindustrin – pallar inte med fysiskt att ens gå kvar så länge utan för dessa grupper är snarare den faktiska pensionsåldern runt 62 år och några månader.
Så inte undra på att budskapet i den här statsministerintervjun om att arbeta till 75 år ses som tämligen verklighetsfrämmande. Kanske inte för den som likt Reinfeldt varit verksam i politiken – och med bara totalt fyra månader i ett vanligt bankjobb utanför politikens värld – så är väl detta med att arbeta längre fullt möjligt. Med den bakgrunden brukar ett ”efter politiken”-liv – Reinfeldt är 49 år om han förlorar valet 2014 och måste avgå – betyda styrelseposter i näringslivet, välbetalda konsultjobb i någon PR-firma eller en landshövdinge-post.
Vad det betyder för ett vårdbiträde eller en byggnadsarbetare med slitna knän, axlar och rygg är där-emot minst sagt oklart. Statsministern har om detta senare bara lite svepande suddigt sagt att ”när jobbet blir för tungt får väl han eller hon jobba med något annat”. Men vad detta annat innebär för den utslitne är högst oklart och hur den ”karriärväxlingen” i praktiken ska gå till förblir högst o-klart.
Visst, ligger det kanske någonting sympatiskt i tanken på att den som vill – och kan – får fortsätta göra en insats i arbetslivet även efter 65-årsdagen. Men i praktiken är detta ju bara möjligt för vissa grupper – och förutsätter dessutom arbetsgivare som är villiga att behålla eller anställda sådana lite äldre. Lättast så för den som har en tillsvidareanställning (”fast anställning”), där rätten finns att frivilligt jobba kvar på sin arbetsplats till 67 år.
Men som verkligheten ser ut för många så är det här i dagsläget önskedrömmar i det blå och att börja diskussionen i helt fel ände. Bättre och viktigare är att förbättra arbetsmiljön och förhållandena i stort så att fler faktiskt kan arbeta ens fram till 65 år innan de går i pension.
En annan viktig sak är att satsa mer på kompetensutveckling och livslångt lärande – vilket statsministern knappast alls berör i sin intervju om pensionsålderns höjning.
Vill han och regeringen ha någon som helst trovärdighet i dessa pensionsfunderingar så borde de snarare göra mer för att återupprätta arbetet för ett bättre arbetsliv, en ambition som sedan många år är nästan helt försvunnen från den politiska dagordningen.
Arbetsförhållandena måste bli bättre så att normala löntagare inte ska behöva slitas ut på jobbet utan kunna förvärvsarbeta till åtminstone 65 år. Därutöver behövs större möjligheter till omskolning och utbildning genom hela livet; satsningar på vuxenutbildning och livslångt lärande.
Det kräver att regeringen åter bygger upp den kommunala vuxenutbildning som den har raserat och formar ett studiemedelssystem som gör det möjligt att studera också i högre ålder. Dessutom borde politikerna överväga att åter-införa en ny modell av den gamla delpensionen (avskaffat i mitten av 90-talet).
Robert Björkenwall,
frilansjournalist, utredare, f d mångårig presschef i Seko m m
