Med romansviten De utsatta, som inleddes med Huset vid Flon, har Kjell Johansson skrivit in sig i litteraturhistorien som en av våra stora berättare.
Huset vid Flon
Kjell Johansson
Stockholms stadsteater Klarascenen
Bearbetning: Kjell Sundstedt, Niklas Hjulström
Regi: Niklas Hjulström
Scenografi: Lisa Hjertén
Musik: Per Störby
Medv: Anja Lundqvist, Katarina Ewerlöf, Göran Ragnerstam, Anders Johannisson, Lena Nilsson, Sven Ahlström, Jonas Hellman-Driessen, Mats Qviström, Ralph Carlsson.
Att verket nu dramatiseras kan tyckas vara ett självklart om än svårbemästrat val, mycket sker i språket som sådant och i dramatiseringen har en del av poesin oundvikligen gått förlorad.
Dramat, som bygger på de två första delarna Huset vid Flon och Sjön utan namn, kretsar kring några färgstarka människor i stockholmsförorten Midsommarkransen. Det är efterkrigstid och folkhemmet tycks vara inom räckhåll, samhället andas tilltro och tillförsikt, vilket även inbegriper de olycksfödda i det förfallna rucklet vid Myrdingen. Här bor de ständigt grälande morföräldrarna, hemfallna åt socialism och vedstöld, liksom den timide hyresgästen herr Ivarsson och framför allt familjen Johansson, präglad av stolthet och misär. Det är dikten och fantasin som ger deras tillvaro stadga och lyster.
Men det är inte i fyrtiotalet som dramat har sin upptakt på Klararteatern. Bland bråte, sönderlästa böcker och en nedsutten läsefotölj befinner sig syskonen Eva och Einar, de röjer upp i dödsboet efter sin mor Anna. Många minnen väcks till liv, smärtsamma och tragikomiska. Eva söker förklaringen till varför hennes liv blivit som det blivit och återvänder till de marginaliserade individerna på Skogstorp, varifrån fadern Johan Johansson en gång flytt. I det rednexliknande skogskollektivet lever berättelserna om honom och hans finnhäst Aron kvar.
Föreställningen vilar framför allt på Evas berättelse, om den flamboyante fadern, ömsom Greve Johansson af Midsommarkransen och ömsom den försupne tattaren Johan, fint spelad av Göran Ragnerstam. Johansson kan tyckas ha drag av Ibsens Hjalmar Ekdal, för honom är livet inte möjligt att bemästra annat än genom livslögner och galna påhitt, han är livsbejakande så länge han är nykter och ohyggligt destruktiv under fylleperioderna.
Vid hans sida finns Anna, som spelas med stor behärskning av Katarina Ewerlöf, hennes Anna är en av tappra och slitna mödrar utan vilka världen inte skulle gå runt: med kärlek och dådkraft håller hon hemmet och familjen samman. För henne är det en självklarhet att barnen ska studera och att framtiden hör till dem.
I Niklas Hjulströms tappning är Huset vid Flon ett drömspel, det sammanfogande kittet i föreställningen är Per Störbys musik, framförd av kompositören och Malin-My Wall och Johanna Dahl. Irriterande nog är det ibland svårt att höra replikerna, trots att skådespelarna bär mikrofoner. Överhuvudtaget känns föreställningen inte färdig vid premiären, många detaljer hänger löst och spelet känns överlag trevande, framför allt saknar jag den försonande humorn som är så påtaglig i romanerna.
Trots det känns det som ett varmt bultande hjärta ligger bakom föreställningen, sprängfyllt av kärlek och livskraft.
Lena S. Karlsson
