Här har vi hösten stora satsning i Dalarna, samarbete mellan i första hand Dalateatern och Musik i Dalarna, men även amatörkörer och lokala näringsidkare samt kulturföreningen Magasinet.

Spelman på taket
Dalateatern/Dalasinfoniettan,
Falu miner chords, Copper town harmony
Regi: Patrik Pettersson
Musikalisk ledare: Josef Rhedin
Medverkande: Jan Åström, Anna Granquist, Anna Fahlstedt, Caroline Rendahl med flera
Premiär lördag 24 september
Magasinet i Falun

Det är en välkomnande atmosfär som möter besökaren och lokalen känns ombonad och självklar. Det är en aning trångt på den uppbyggda läktaren och i den skumma belysningen kan det vara lätt att trampa fel. Väl på plats är det inget fel på utsikten och jag tror att alla ser bra även om stolarna inte är de allra bekvämaste. Det märker man om inte annat mot slutet av föreställningen efter dryga tre timmar i stolen.

Magasinet är en användbar lokal. Den nuvarande scenen är byggd åt motsatt håll mot vad den vanliga konsertscenen brukar vara. Scenografin är enkel i en gråskala men med smarta passager uppåt och bakom scenen. Det är endast små medel som behövs för att förändra miljön, resten sköter ljusmästaren. Både ljus- och ljud-produktionen är oerhört proffsiga.

Det är inte bara strålkastare som förstärker scenografin utan också ljusanimationer med projicerande bilder. Mycket skickligt! Ljudet är välbalanserat, musiken överröstar aldrig sångarna och all text går fram på ett föredömligt sätt. Sånginsatserna är av varierande slag och i början av första scenen märks det att en del har svårt att röra sig och sjunga samtidigt.

Däremot kan vissa till och med spela fiol och sjunga samtidigt, vilket Magnus Samuelsson visar prov på. Magnus innehar titelrollen i musikalen, nämligen spelmannen i egen hög person. Det är inget fusk, han spelar på riktigt. Dessutom är han den som förgyller föreställningen med dansinslag, ibland riktigt akrobatiska sådana!

Dalasinfoniettan i reducerad form dock förstärkt med ackordeon och gitarr, finns där hela tiden när man som bäst behöver dem. Ibland är musiken väldigt naket komponerad där endast ett instrument i taget får komma till tals. Ibland har orkestern endast upprepade kompfigurer till en sång och vid andra tillfällen förstärker musiken de känslor som uttrycks på scenen.

Joseph Rhedin följer noggrant det som utspelar sig på scenen och ger orkestern precisa impulser. Det är aldrig någon tvekan. Vid ett par tillfällen används några av musikerna som scenmusikanter; Anita Agnas på ackordeon, Christer Malmgren på gitarr och Anders Jakobsson på fiol och det fungerar utmärkt. I föreställningens andra akt förekommer inte riktigt lika mycket musik och sång. Handlingen är av mer allvarlig karaktär och slutet är sorgligt och lågmält.

Det är mustiga typer som förekommer i denna komiska tragedi. Janne Åströms Tevje växer fram till den komplexa personlighet han är. Åström har en härlig sångröst som passar den här typen av musik perfekt. De övriga har hyfsade sångröster men är väl först och främst skådespelare. De som övertygar mest är Susanne Hellström, som Tevjes fru Golde, Anna Fahlstedt, Tevjes äldsta dotter Tzeitel, Hugo Emretsson som skräddaren Motel och Joel Torstensson som studenten Perchik.

Regin är noggrann och lämnar inte mycket över till slumpen och även om det alltid händer oplanerade saker på en premiär, så verkar skådespelarna ha nerverna under kontroll. Patrik Pettersson har gjort ett bra jobb. Körernas insatser är säkra och klingar bra.

Handlingen är inte speciellt dramatisk, men i den hårt traditionella och religiösa byn blir varje liten förändring en dramatisk händelse. Samtiden kommer och knackar på med förändringens vindar. Tevje tvingas gång på gång att omvärdera sina åsikter. Publiken delges till och med filosofiska frågor som vad gör en människa lycklig? Blir man lyckligare om man är rik eller har livet andra värden?

Replikerna och dialogen är stundtals rapp och med bra ”tajming” , stundtals högljudd och rörig, men det förekommer även stunder av intimt kammarspel som mer hör teatern till. Det gör den här föreställningen till något mer än ”bara” en musikal.

Några av scennumren lyfter föreställningen, däribland kan nämnas den något bisarra spökscenen där rullskridskor används för att förstärka de flygande rörelserna. Koreografin är livlig i de flesta numren där hela ensemblen är på scenen. Trots att det i princip bara finns en dansare så lyckas koreografen Hans Braskered få det att se ut som flera är riktigt bra på att dansa i exempelvis den avancerade kosackliknande dansen.

I övrigt är det Dalasinfoniettan, Janne Åström, Magnus Samuelsson, ljudet och ljuset som lyfter föreställningen.
Mycket av det som händer i Spelman på taket är sådant som fortfarande händer i världen idag, till exempel maktutövning från myndigheter, diskriminering av människor med andra trosuppfattningar eller av annat ursprung, brist på jämställdhet.

I det tryckta programmet gör Dalateaterns chef också den kopplingen. Det framgår dock inte riktigt vad utgångspunkten är för just den här uppsättningen av Spelman på taket. Varför heter den just Spelman på taket?
Musiken och de skickliga musikerna är något som kännetecknar det judiska folket. Vart de än befinner sig i världen så har de sin egen musik. Musiken, berättelserna, historien är deras kultur som binder dem samman.

I Tevjes värld finns trots allt medmänsklighet och värme. Man hjälper varandra och samarbetar helt enkelt. Samarbete är också ledordet i denna satsning. Aktörerna inom kulturlivet måste samarbeta på alla plan för att det ska kunna skapas bra kultur som är bestående. Jag hoppas att detta samarbete ger mersmak och att vi kommer att få uppleva mer av den här varan i framtiden i Dalarna.

ANNE PETTERSSON