Hon har blivit bondkvinna på äldre dar och påminner om en kvick Laila Westersund i verkstadsoverall, en Maud Olofsson med rätt att bjäbba och en frodig Marit Paulsen som brukar kalla sig kärring.
Pjäs: Min man David, efter Gerda Anttis roman, dramatiserad av Emma Broström.
Regi, scenografi:
Agneta A Forssell.
Kompositör och ljuddesign: Tomas Forssell.
Ljusdesign:
Anders Andersson.
Scen: Kultursoppa Dalateatern i Falun. Gästspel av Regionteatern Blekinge Kronoberg.
I rollen: Catherine Westling.
Sådant är ju som gjort för en skrattbjudande enmansföreställning. Hm, enmans...? Här ser man språkets makt trots en monolog av en kvinna med feministiskt budskap.
På äldre dar har hon gift om sig med en bonde. Det första äktenskapet var barnlöst. Hon savade, han var en torraka. Fertilt mot sterilt. Det födde bara grämelse, tomhet, oförlöst längtan.
Nu befinner hon sig i den åldern då kvinnor kan bli ratade om de är gifta med etablissemangets rika och kända män som skaffar sig en ny och flera årtionden yngre kvinna. Hennes förste man dog. Hennes lantbrukare ligger efter en olycka beroende i stutabåset.
Vad skall hon göra? Bli en hemmets kvinna som på värkande åderbråcksben vårdar sin tretton år äldre man?
Nej, hon öppnar skönhetssalong på bondgården. Vips är overallen av och den sensuella vitrocken på. Hon genomgår en feministisk metamorfos. Ty som underställ sitter självständighetssträvan och handlingskraften.
Då ser man Laila Westersund som vamp, Maud Olofsson som entreprenör och Marit Paulsen som kärringen vars skäggstrån skall pincettas bort.
Något gränsar föreställningen till fars och upptåg. Gerda Antti är ingen ryande författare, utan hon skriver snett leende repliker vassa som kohorn, ett sådant som fällt pjäsens omtalade lantbrukare.
Ibland liknar pjäsen en motsvarighet till gamla revynummer om kvinnor. Men under ligger kärleksfull humor av den överseende sort som brukar bära upp ett livslångt äktenskap:
”Han är som en häst, går väldigt bra bara man vet hur man skall styra.” Och plötsligt visar han den skönhet som hör medkännandets salong till.
Catherine Westling gör rollen utan att pruta på effekterna. Hon kunde ha låtit lite kärvare någon gång.
Samtidigt fordrar texten balans: varken satkärring eller trotjänarinna utan en övre medelålders kvinna som tänker feministiskt utan genusaktivism. Dock: Är det ett feministiskt behov att starta skönhetssalong?
Symboliken är lika enkel som fin: Hon vaknar tidigt (se där uppvaknandet), hon stökar bland sakerna som plockar hon episoder ur sitt liv och hon monterar upp en scenografisk vägg, inte för att stänga sig inne utan för att bygga upp ett nytt liv.
Ljuset faller rosa över skönhetssalongen som en gryning med rouge på kinderna, Publiken var till 90 procent kvinnor. Männen då? Var ämnet feministiskt? Det spelades ingen ishockeymatch mitt på dagen.
BO DEGERMAN
