Elsie Johanssons pjäs på Uppsala Stadsteater ”HJärterhus” handlar om livet, kärleken och döden. Det är en rak och kraftig text, utmanande. Med Kristus i storbildsformat på scenen och en  jättehög stapel i foajen med psalmböcker och biblar så vill Elsie Johansson också belysa religionens förförelse.

Hjärtehus
Uppsala Stadsteater
Manus: Elsie Johansson
Regi: Sunil Munshi
Kostym: Camilla Thulin

Elsie Johansson har i böcker och intervjuer hävdat äldre kvinnors rätt till sin kropp och sexualitet. Framförallt kanske i hennes senaste bok " Sin ensamma kropp " som förresten också spelas som pjäs just nu på Folkteatern i Gävle. Om kvinnors rätt till sexualitet handlar också Hjärterhus .
Hon vill visa på att vi kvinnor inte blir gamla torkade skruttäpplen när vi blir gamla. Hon skriker högt om det, väldigt högt. Ibland får jag en känsla av att hon är som en tonårsvärsting som till varje pris vill bli sedd och hörd. Givetvis finns också klassperspektivet med.
I Hjärterhus möts två kvinnor Barbro och Mary, verkligen sina två motsatser.
Barbro är vulgär, konstnärinna , hon är alla fördomar man kan ha om en gammal hagga som vägrar ge upp. Hon har levt sitt liv, haft massor med karlar , berättar högt och brett om sina knull och sina olika behov och krav. I Camilla Thulins tjusiga kläder och med en släng på sitt svallande röda hår så kan ingen undgå att se henne eller lyssna till vad hon har att säja. Till råga på allt är hennes smeknamn Ballan!
Mary är en gudsnådelig nunna, hon och Barbro är barndomsvänner, med helt olika uppväxt. Mary var dotter till ortens fabrikör, hade gott om pengar, men i hennes hem fanns inga känslor.
Hon talar också varmt om besöken hos Barbro i Tåpelles stuga där de fick fattiga riddare med kanel och socker. Där det brann i spisen och där Barbros mamma alltid fanns. Lydnad och självkontroll krävdes av Mary och det var en av orsakerna som förde henne mot den stränga kristendomen.
Under många år så har Mary och Barbro helt tappat kontakten och nu ska de försöka att binda ihop sina trådar igen. Det går inte. Det blir kraftiga bataljer, men det finns också en innerlighet, en kärleksfullhet som det kan bli när människor bryr sig om varandra.
Gud är närvarande, Barbros ateljé är ett gammalt bönhus, Kristus finns med i storbild, väckelsesångerna är kvar. Himmel och Jord ska brinna.
Men de religösa myterna slits sönder, mals ner, blir till stoft! Elsie Johansson har ju diskuterat existensiella frågor förut, jag tänker bland annat på ”Kvinnan som mötte en hund.”
Första akten segar sig dock fram. Där hade behövts mera både spets och nerv. Dramaturgin känns stum. Den andra akten är oerhört stark, det finns en scen där de båda kvinnorna sitter med ryggarna mot varandra på samma stol, det kanske rentav är samma person? De skalar av varandra, lager efter lager, hemligheter, drömmar, misslyckanden. Ja. Vad blir det kvar? Ensamma står de där, varsin väg går de.
De båda rollerna som Barbro och Mary spelas av Monica Stenbeck och Anna Carlson – och jag tvivlar inte en sekund på deras rolltolkningar.
Det är en mångbottnad text, mycket att både ta till sig och ta avstånd ifrån.
Elsie Johansson har återigen visat hur mycket hon har att säja oss alla.

Yvonne Gröning