Bildkonstnären Staffan Lindh, bosatt i Snöån utanför Ludvika, föräras en stor separatutställning i Meken. Tiden står minsann inte stilla. Staffan Lindh fyller inom kort 80 år. Han kan se tillbaka på ett liv som fått sin beskärda del av både glädje och djup smärta. Ingen går som bekant hel ur det här.
Måleri
Staffan Lindh.
Plats: Meken i Smedjebacken.
Visas: 10/12-15/1.
Vernissage: I morgon kl. 12 - 15. Invigningstalare Jan-Axel Nordlander 12.30.
Staffan Lindh trotsade en gång i tiden faderns vilja att han skulle satsa på juridiken. Tidigt bestämde han sig för att bli konstnär. Staffan Lindh gick på Konstakademien och lärde sig hantverket. Hans måleri hör hemma i modernismen. Han har aldrig sysslat med det lättköpta eller insmickrande, inga dekorativa uttryck.
Staffan Lindh har alltid vågat möta allvaret. Han gör det på sitt eget sätt med en underfundig värme och humor. Det skapar en nödvändig distans. Utställningen innehåller oljemålningar som kommit till genom åren. Staffan Lindh målar upp olika känslostämningar, låt oss kalla det scener. Han målar kraftfullt och med stor svärta. Ansiktena går knappt att tyda. Här finns flera självporträtt. Den starkaste är inspirerad av Karl Vennbergs dikt ”Vi har alla gjort vårt bästa”.
Där står Staffan Lindh med sluttande axlar, hängande armar framför sitt kära staffli. Han verkar uppgiven, berövad på något viktigt. Han tycks leta efter något som gått förlorat. Han söker tröst i den där allmänmänskliga tanken som andas försoning med både livet och konsten. Vi är trots allt bara människor som snubblar omkring och försöker göra så gott vi kan med de förutsättningar som finns till hands. Vi är knappast fulländade, bara snabbt brinnande irrbloss rakt ut intigheten. De avslutande raderna i Karl Vennbergs dikt lyder:
”Ett enkelt upptåg
blev hela vårt liv
en vissling genom tom heten
nu återstår
bara att pensioneras
av en utfattig
och tystlåten evighet”
Det finns andra liknande melankoliska stämningar i hans målningar. På stranden står en man och ropar efter hjälp. Han står bredbent och sträcker händerna upp i luften. Save our souls, rädda våra själar. Vattnet ligger stilla. Vit himmel. Titeln är kort men kärnfull – ”sjönöd”.
Staffan Lindh skildrar kort och gott människans sårighet, den existentiella ångesten och på vilka sätt vi kan försöka förhålla oss till den. Påfallande ofta befinner sig män och kvinnor i en naken och utsatt situation. Staffan Lindhs djupt personliga erfarenheter av döden och den djupa tragedins alla sorgkanter har givetvis satt en stor prägel på hans senaste verk.
Allt det smärtsamma skapar nya diken i människans inre. En del kallar det mognad. Andra för överlevnadsinstinkt. Något sentimentalt måleri är det inte – tvärtom. Jag betraktar honom som en ambassadör för humanismen, människokärleken, även när det gör som mest ont att leva.
Det är i kasten mellan ljus och mörker som målningarna växer och blir till i betraktarens öga. Scenerna är små noveller till tröst för de överlevande. Nå, livet blev inte mer än så här men det räcker till. Det eviga livet – däremot – skulle vara fullständigt meningslöst.
ULF LUNDÉN
